Lisa Axelsson, journaliststudent från Göteborg, skriver en krönika om att frossa i kärleken en fredag, genom att helt utan skam marathonswipe:a höger på Tinder – med rosaluddiga, gitarrklinkande och tacodoftande dejter som mål.
Espresso House, Vasa 14.05:
På andra sidan bordet sitter ännu ingen. Framför mig ligger en tidning uppslagen. Bilden som har fått mig ett luta mig tillbaka på stolen, sjunka ned tillräckligt långt för att framstå klädsamt okultiverad och släppa greppet om min macka föreställer en sjöhäst. Den är grön och skör som sidenpapper. Dess skrovliga fjäll påminner också om sidenpapper. Begagnat sådant.
Jag rätar på mig en aning och sticker tungan i kaffet som alltid är för varmt. Undra om sjöhästar har tungor? Detta kärleksaktens drev och följaktligen en oumbärlig kroppslem.
Igår var det fredag och därmed kärlekens cykliska nationaldag. Jag misstänker att jag är en obotlig romantiker som skulle älskat ett restaurangbesök med rosor, smörigt gitarrklinkande och Swarovski-kristaller i plastimitation.
Det skäms jag lite över.
Det stör mig oerhört för skam klär mig inte och Nietzsche sa att kärnan till lycka är att sluta skämmas inför sig själv. Därför ägnade jag fredagskvällen åt att frossa ohämmat i choklad, gråta gränslöst till Love Actually och maratonswipa höger på Tinder. Efter två timmars hejdlöst cyberspaceflörtande trodde jag mig inte bara ha löst en dejt, utan också ha hittat en potentiell själsfrände.
Jag har alltså under hela (läs: hela) mitt liv kämpat för en rosaluddig, tacodoftande, fredagsmys-dejt, men ingen (läs: ingen) har någonsin nappat. Min mormor sa alltid att det inte finns något som heter motgångar, bara nya chanser. Chanser till nya motgångar, tänker jag medan jag nu spejar efter min dejt. Mormor hade nog varit lagom imponerad över mitt tillvägagångssätt, men nöden har uppenbarligen ingen lag.
”Min önskedröm! Min blivande älskarinna! Min smartaste, vackraste, mest intellektuella käraste!” Eller något annat helt befogat kärleksyttrande utbrister han inte när han lagom sent för att framstå icke-klädsamt okultiverad anländer. Istället rannsakar han mig med blicken och ger mig en lätt kram.
– Allt bra?
– Japp.
Inga blommor eller stroforkestrar skymtar. Inga förlovningsringar. Inga hjärtformationer i hans blick.
På väg från Espresso House, Vasa 15.25:
Tröstköper en Solero på väg hem. Jag tänker på sjöhästen; kanske är jag också som sidenpapper. Skör och skrynklig. Förbi mig spatserar ett kärt par hand i hand. Han solar sig i hennes glans och glassen i min hand smälter som hjärnsubstans om våren.
Mellan trädtopparna tycks jag plötsligt skymta mormor.
Jag klickar fram Tinder.
Det finns inga misslyckanden, bara nya chanser.
