Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

Hälsa

Josefin var 22 år och läste andra året på högskola efter några års arbete lite här

Hälsa

Josefin tog hjälp av yogan för att minska sin ångest och sina prestationskrav – här är hennes råd till dig som också mår dåligt

Josefin var 22 år och läste andra året på högskola efter några års arbete lite här och var i Europa. Hon hade alltid haft extrem prestationsångest och höga krav på sig själv och i kombination med ett sommarjobb – som tog väldigt hårt psykiskt – orkade hennes kropp till slut inte mer. En söndag i september brast allt.

– Jag hade faktiskt bokat en tid hos skolkuratorn på måndagen, utan att veta vad som skulle hända på söndagen. Jag tycker om att prata med någon då och då, och hade en del saker jag ville reda ut, säger Josefin.

Dagen innan kuratortiden bröt Josefin ihop fullständigt i en ångestattack – över något hon knappt minns vad det handlade om.

– Då insåg jag att mitt tillstånd var betydligt mycket värre än vad jag först hade trott. När jag hade samlat mig googlade jag ”utbrändhet”, fick upp en lista på symtom och kände igen mig i majoriteten av dem.

Kuratorn konstaterade att ”om du inte lugnar ner dig nu – om du inte släpper alla krav på dig själv – så kommer du att gå in i väggen väldigt snart”. Men innerst inne kände Josefin att väggen redan var där.

 

Vad tror du orsakade din mentala kollaps?

– Jag har alltid haft väldig prestationsångest och höga krav på mig själv. Mina föräldrar har till exempel berättat att jag slutade spela handboll när jag var liten för att jag inte var snabbast när vi skulle springa till samlingen, det säger en hel del. Jag ville alltid vara bäst på allt! Men den prestationsångesten gjorde också att jag alltid skulle vara den glada, sociala, pratsamma tjejen – och jag blev extremt dålig på att visa eller prata om jobbiga känslor. Ingen människa går igenom livet utan jobbiga händelser och såklart inte jag heller.

– Istället för att våga prata med någon sopade jag allt under mattan och låtsades att livet var perfekt. Så, det där sommarjobbet som tog på krafterna och min prestationsångest i förhållande till arbetet var de utlösande faktorerna. Men när dörren väl hade öppnats fanns 22 år av undanträngda känslor som skulle ut i ljuset och bearbetas.

 

Hur reagerade personer i din omgivning på att du mådde dåligt?

– De var såklart oroliga men framför allt väldigt förstående och stöttande. Eftersom det inte var så illa ställt som det hade kunnat vara, om jag hade haft en riktigt djup depression, så kunde mina föräldrar också se det positiva i det hela. Plötsligt var jag tvungen att dra i handbromsen, lyssna inåt, stanna upp och bearbeta allt det där jag hade sopat under mattan.

 

Berätta om tiden som följde därefter!

– Det var en av de jobbigaste perioderna i mitt liv, men det var aldrig dåligt och jobbigt hela tiden. Jag var på gränsen till utbränd men såg mig inte som sjuk – för det hade betytt att jag identifierade mig med utbrändheten. Att den hade makten över mig och mitt liv. För mig var det en period av dåligt mående som jag skulle ta mig ur, och jag visste också hela tiden att jag skulle göra det. Jag visste bara inte hur.

– Jag hade stunder då ångesten rusade i kroppen och tårarna rann hysteriskt och jag knappt visste vad jag hette, men däremellan så lärde jag mig ganska snabbt att acceptera läget och framför allt – göra allt jag kunde för att må bra igen. Jag tillbringade timmar med att googla, läsa bloggar och självhjälpsböcker för hur man skulle göra. Jag hade svårt för höga ljud, mycket människor och många intryck på samma gång – och även att stressa. Att springa till bussen gav mig hjärtklappning och ett adrenalinrus utan dess like i typ tjugo minuter. Ångesten kom oftast i samband med att jag hade planerat att göra en sak men egentligen inte orkade (till exempel att äta middag på restaurang med vänner – det lät kul innan men när dagen väl kom så var bara tanken på tio personer runt ett bord i en stökig restaurang mer än jag klarade av).

– Jag hade mycket självstudier så vissa dagar träffade jag i princip inte en enda människa utan satt bara hemma och pluggade. Tog långa promenader i skogen för naturen har alltid varit min återhämtning. Eftersom det var höst spenderade jag mycket tid i soffan med tända ljus, en bok och en kopp te. För någon som ofta haft ett stort socialt liv blev det en omställning att bara kunna träffa en eller två personer åt gången, eller ibland ingen alls. Framför allt så lärde jag mig att det var okej att inte vara social, pratig och glad hela tiden. Att det var okej att sitta tyst och bara vara där ibland också.

Efter några månader började du med yoga. Hur kom yogan in i ditt liv?

– Jag hade gått på yoga några gånger på gymmet och tyckte att det var skönt och roligt men inget speciellt. Sen fick jag Yoga Girls bok i julklapp och den väckte något inom mig. Jag började yoga kort därefter. Jag hade en jobbig dag med extrem ångest men lyckades samla mig efter ett tag, tänkte på vad jag hade läst i boken och rullade ut yogamattan.

– Det blev plötsligt möjligt för mig att släppa kraven, stanna upp och bara vara. Jag hade börjat förändringen hos kuratorn, men fortfarande mest i tankarna – nu hände det i praktiken. Mitt enda fokus sedan den där söndagen i september när allting brast hade varit att må bättre och nu hade jag hittat en väg ut. Jag kände i hela kroppen att det här var min grej. Sedan den dagen har jag (förutom en kort period förra året) praktiserat i princip dagligen.

 

Hur använde du yogan i ditt tillfrisknande? 

– Eftersom jag hade mycket självstudier kunde jag börja dagen med en till två timmars yoga innan frukost. Yogamattan blev min tillflyktsort, dit jag vände mig så fort jag fick ångest (eller allra helst innan). Andningen blev min räddning när jag satt på bussen eller i skolan och behövde landa. Men yogan lärde mig också att hantera allt det där andra, det som har varit orsaken till att jag började må dåligt: prestationsångest, höga krav och undanträngda känslor. Sakta kunde jag sänka kraven lite och berätta om hur jag mådde. Jag lärde mig att stå upp för mig själv, mina känslor och tankar. Jag började helt enkelt att ifrågasätta alla beteenden och mentala vanor jag hade. Och det tog inte så många månader innan jag kände mig pigg igen, back on track.

Det blev plötsligt möjligt för mig att släppa kraven. Jag hade börjat förändringen hos kuratorn, men fortfarande mest i tankarna – nu hände det i praktiken.

Vilka är dina största lärdomar från sjukdomstiden?

– Jag vore inte den jag är idag utan den där perioden i mitt liv, och när jag tänker tillbaka är det väldigt många delar som ser annorlunda ut. Idag lever jag ett helt annat liv än jag gjorde för tre, fyra år sedan. Jag är mer noga med återhämtning, försöker hitta små stunder av vila varje dag. Det kan vara att sluta ögonen och ta några djupa andetag på tåget eller kontoret, en varm dusch med tända ljus innan läggdags eller att njuta av cykelturen till jobbet lite extra.

– Jag har inte lika höga krav på mig själv, varken i mitt görande eller varande. Jag kan visa och prata om känslor och jobbiga saker, jag vågar släppa folk nära på ett annat sätt och jag vågar vara jag – även om det innebär att jag inte är sprudlande glad varje dag. Framför allt har jag också lärt mig att ”this too shall pass”. Vad jag än går igenom just nu, hur jobbigt det än känns för stunden, så kommer jag att ta mig igenom det också. Och jag har lärt mig att lyssna på kroppen! Om man bara lär sig landa och lyssna inåt ibland, så berättar kroppen väldigt ofta vilken väg vi ska gå i livet.

 

Hur mår du nu?

– Idag mår jag bra. Jag är fortfarande ganska stresskänslig, både för fysisk stress som att skynda till bussen och liknande, och för stress under längre perioder. Jag märker direkt i kroppen om jag har gjort för mycket saker (eller bara haft för mycket tankar i huvudet). Jag blir mentalt trött (det vill säga, vill inte prata med någon eller göra någonting). Går det riktigt långt blir jag närmast gråtfärdig av att inte få den kvällsmat jag vill ha. Jag har lärt mig hantera prestationsångesten om att alltid behöva vara glad, men det tog ända fram till för drygt ett år sedan. Idag kan jag till och med gå till jobbet utan att känna att det är jobbigt om jag är mentalt trött en dag, för jag vet att jag inte alltid behöver prata massor i fikarummet och sådär. Alla har dåliga dagar.

 

Du är utbildad folkhälsopedagog, hur har utbildningen påverkat dig?

– Jag läste till folkhälsopedagog när jag började må dåligt. Har alltid haft ett intresse för hälsa, men det var också en lite jobbig del i början – hur skulle jag kunna jobba med att förbättra andra människors hälsa om jag själv mådde dåligt? Idag inser jag att det är precis det som är min styrka och det har gett mig en ännu bättre förståelse och kunskap om hälsa. Jag vet vad som sätter igång endorfinerna i hjärnan, jag vet vad som kan ge energi om man är trött, och så vidare. Utbildningen har gjort mig säker på att jag vill jobba med att inspirera och hjälpa andra till en hälsosam livsstil. Idag är det en positiv erfarenhet för mitt yrkesliv. 

 

Vilka tips och råd har du till andra unga tjejer i samma situation?

1. Hitta någon att prata med. Vänner och familj är jättebra, men att gå till någon professionell kan oftast hjälpa bättre. Det som jag tyckte var skönt med att gå till en kurator, var att hon kunde koppla ihop saker från barndomen med beteenden jag hade nu, och förklara varför jag (kanske) gjorde eller tänkte på ett visst sätt. Det gjorde att jag kunde förstå varifrån mitt beteende eller mina tankar kom, men också inse att jag inte behövde dem längre och att det var dags för förändring.

2. Hitta det som yogan var för mig – din tillflyktsort och livlina (och då menar jag inte alkohol, droger eller något annat destruktivt). Den där saken eller stunden som får dig att glömma allt och bara vara här och nu. Något som gör att du trycker på paus från livet för en stund. Det kan vara yoga eller träning eller att mysa med hunden eller måla eller spela piano. Hitta din grej!

3. Du duger, precis som du är! Du behöver inte göra något, inte vara någon. Släpp alla krav och prestationer. Ditt värde kommer inte från hur du ser ut, hur glad du är eller hur bra resultat du får på dina prov. Ditt värde kommer från att du är den du är.

4. Våga visa känslor, våga prata. Tryck inte undan allt det som är jobbigt, det gör det bara värre. Skratta när du är glad, gråt när du är ledsen, var arg när du är arg.

5. Våga stå upp för dig själv. Om du inte vill eller orkar göra något – säg nej! Du är inte tråkig för att du sitter hemma en fredagskväll när kompisarna festar, du är smart som tar hand om dig själv och lyssnar på kroppen.

 

Läs mer om Josefin och hennes möte med yogan på bloggen Livet enligt Josefin.

metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!

Hälsa
Ida Warg
Mode
Pamela Bellafesta
Hälsa
Josefines Yoga
Mode
Petra Tungården
Lifestyle
Sandra Beijer
Hälsa
Foodjunkie
Lifestyle
Tess Montgomery
Lifestyle
Henrietta Fromholtz
Lifestyle
Makeup by Lina
Lifestyle
Vanja Wikström
Mode
Emma Danielsson
Lifestyle
Elin Johansson
Lifestyle
Josefin Dahlberg
Home
Andrea Brodin
Lifestyle
Linn Herbertsson
Home
34 kvadrat
Mode
Fanny Ekstrand
Mode
Paulina Forsberg
Lifestyle
Susanne Barnekow
Man
Niklas Berglind
Hälsa
Fannie Redman