Krönika: “Den pinsamma tystnaden är ibland att föredra”

Metro Modes krönikör Ebba Berggren har lärt sig den hårda vägen att ett konstant ordbajsande inte alltid är det ultimata, hur mycket vi än uppmanas till att våga snacka och ta för oss. 

Foto: Ebba Berggren & Abigail Keenan/Unsplash

När man lever i en värld där kommunikation är A och O, och det sprutar ut nya sätt att kommunicera på från höger och vänster blir man påmind om hur det konstant distribueras. Och jag kan inte låta bli att undra hur mycket av all denna kommunikation som är totalt meningslös och saknar direkt substans? Är man bra på att snacka då kommer man långt, det fick jag lära mig under mitt halvår i USA. Vad jag sen egentligen står och snattrar om spelar mindre roll. Och hur hinner vi egentligen lyssna på vad som sägs när vi själva har så bråttom att hela tiden berätta, fråga och informera? Boven som ligger bakom många av mina rent ut sagt idiotiska konversationer stavas “pinsam tystnad”. Jag ryser vid blotta tanken.

Det finns något sårbart i att se en människa kämpa för glatta livet för att försöka hålla en konversation i rullning. Jag vet precis hur det känns när man vet med sig att konversationen hänger endast på en själv, för den andra vägrar bidra. Det stakar sig och följdfrågorna utan syfte blir bara fler och fler. Det började med något så simpelt påstående som att det var kallt ute i morse och så eskalerar det hela via en envägskommunikation – och till slut står man där och frågar om den mitt emot har fjärrvärme eller värmepump hemma. Och alla frågor däremellan var lika ointressanta för båda parter, men de var tvångsframtagna i ett desperat försök i att slippa undan en eventuell pinsam tystnad.

Jag har precis flyttat till en ny lägenhet och för några dagar sedan stötte jag på en av mina grannar som jag inte mött tidigare.

Vi hälsade artigt på varandra i vanlig ordning och hon berättade att hon var läkare. Där någonstans blev det tyst och vanligtvis hade jag flytt in i lägenheten och sagt trevligt att träffas men eftersom jag var utelåst och väntade på en extranyckel så kunde jag inte fly. Ett annat alternativ hade varit att min granne känt av att det inte fanns mycket mer att säga och själv avrundat samtalet men så var icke fallet. Hon stod kvar.

Panikkänslor infann sig och denna gången stod det still, jag kom inte på något att fråga. Vi kunde inte mötas på mitten helt enkelt.

Det blev tyst. Och jag letade och letade efter något att fråga, och till slut hörde jag mig själv säga “Vad händer i helgen då?”

Hon tittade frågande på mig och sa att det var trots allt måndag så hon hade inte riktigt planerat det än.

Då fortsatte jag ställa dumma frågor. “Något kul som händer i veckan?”, “något spännande som hänt på jobbet?” “hur många kvadratmeter har ni i er lägenhet?” (jag frågade dessutom vad de betalar i hyra och kände att mitt sätt att kommunicera var inte enligt de sociala regler som jag vanligtvis brukar lyckas spela efter). När jag frågade “vad bjuds det på till middag ikväll?” var det nog dags att tacka för mig för denna fråga missuppfattades totalt och hon trodde på fullaste allvar att jag bjöd in mig själv på middag hem till dem.

Jag kände att mina frågor var en enda sörja och hennes blick antydde en viss oro. Jag antar att hon intog sin läkarroll när hon tittade medlidsamt på mig och hade hon haft läkarrocken på sig hade jag garanterat fått en diagnos fastställd.

Denna stress som utsöndras på grund av pinsam tystnad, den är inte hanterbar.

Men så slog det mig när jag till slut tystnade och lät den pinsamma tystnaden infinna sig att ibland är pinsam tystnad nästan att föredra. Ett konstant ordbajsande och opassande frågor är inte alltid det ultimata.

Ibland, men bara ibland, när min mundiarré löper amok är den pinsamma tystnaden nästan mer behaglig än obehaglig.

Text: Ebba Berggren

Här kan du läsa fler av Ebbas krönikor!