Sofie Gejler, 24, har länge drömt om att få göra en förändring och att internationellt arbeta med utveckling och fattigdomsbekämpning i Afrika. Den här hösten tog hon tag i sina drömmar och flyttade till Uganda. Vi på Metro Mode inspireras av Sofie och passade på att ställa några frågor till henne.
Intervju: Helena Marcks von Wurtemberg
Foto: Sofie Gejler
När bestämde du dig för att ta tag i dina drömmar och flytta?
– Mitt första steg mot mina ”drömmar” var efter studenten då jag åkte till Ghana för att arbeta på ett barnhem. Det gjorde enorma avtryck på mig. Där möttes jag av misär, de hade ingenting, det var bara jag och barnen. Det var första gången jag såg fattigdom på riktigt och hur det existerade i människornas vardag. Men jag såg inte bara barn som saknade grundläggande behov så som mat och hygien, jag såg hur de var fattiga på kärlek. Som mitt 18-åriga jag skulle ordna.
När jag kom tillbaka var jag engagerad men ville göra något i större utsträckning, jag ville göra ”något på riktigt”. Men det är en fråga jag ställer mig än idag, vad är att göra något på riktigt? Nu, sex år senare, utbildad i ekonomi och med mer insikter och kunskaper i bagaget, bestämde jag mig för att komma ett steg närmare att ”göra något på riktigt” och flyttade därför nu i augusti till Uganda för att arbeta på den svenska ambassaden.
Var kommer ditt intresse ifrån?
– Redan som sex-åring, utan att ha någon direkt koppling i familjen till den här typen av arbete, var jag bestämd och sa att jag ville rädda världen och alla världens fattiga barn. Det målet har inte förändras, det vill jag fortfarande. Vår värld lever inte upp till principen om allas lika värde och därför måste vi förändra den. Jag vill förändra världen – för det går! Jag vill göra avtryck.
Varför blev det just Uganda?
– Jag såg Uganda som ett land med en otrolig potential och därför spännande att arbeta i. De har en hög ekonomisk tillväxt och fred, vilket är två stora förutsättningar för utveckling i ett land. Dessutom tyckte jag det kändes intressant med östafrika där jag tidigare aldrig hade varit och att arbeta på en ambassad.
Hur har livet förändrats och vilken är din största lärdom sedan du flyttade?
– Hmm.. En liten sak till att börja med som är bra är att jag som otroligt sällskapssjuk person har lärt mig vara mer självständig, då jag fått utsättas för mycket ensamhet. Det har gett mig många insikter och lärdomar om mig själv. Jag har lärt mig ta mig an nya platser och därmed utmaningar. Jag har tänkt mycket på trygghet, hur viktigt det är att skapa sig sina (som jag kallar dem) ”trygghetspunkter”, för att kunna ta sig framåt och konfronteras med sin rädsla. Jag har mött många känslor här och lärt mig att inte bli rädd för dem, utan att leva dem. Om man gör det kommer man dit man vill tror jag, jag tänker alltid ”vad är det värsta som kan hända?”.
Jag har också framförallt ökat min förståelse för vad som är viktigt i livet. Här är det inte så mycket bekymmer i livet, här räcker det att vara glad. Har man en frisk familj och friska vänner, så klarar man sig väldigt bra. I Stockholm skapar vi oss behov som vi egentligen klarar oss minst lika fint utan, jag lovar! MEN! Jag ska vara ärlig, jag har absolut längtat hem vid flera tillfällen, saknat att få handla på ICA, saknat svenskt godis och att åka på vägar utan hål i marken. Men, det är ändå saker som jag nog inte hade uppskattat lika mycket om jag inte hade varit ute.
Vad har varit dina bästa respektive sämsta upplevelser?
– Det bästa: En fältresa tillsammans med UNHCR (FN:s flyktingorgan) till norra Uganda. Jag fick integrera med kvinnor utsatta för sexuellt våld, tala med flyktingar som just flytt kriget i Sydsudan och nu försöker skapa sig ett nytt liv, och mött otroligt drivna människor som, trots misär, ger mig hopp. Resan fick mig att påminnas om varför jag arbetar med det jag gör.
Det sämsta: Trafiken, att sitta i kö i två timmar på en väg som egentligen ska ta 15 minuter, samt friheten. Jag saknar att kunna gå ut i princip när som helst och bara ta en promenad utan att behöva vara orolig, varsam eller tänka på vad klockan är.
Hur ser en vanlig arbetsdag ut för dig i Uganda?
– Klockan 07.15 blir jag hämtad av min chaufför som kör genom Ugandas helt galna morgontrafik, där det kryllar av Boda Bodas (motorcykeltaxi) och Matatos (minibussar, det vill säga deras svar på kollektivtrafik). Strax före 08.00 åker vi igenom grindarna till ambassaden, där våra vakter gör en säkerhetskontroll. Jag börjar i köket och hejar på vår underbara köksansvariga Grace som står och kokar morgonkaffet.
Efter det ser dagarna olika ut, här är ett exempel: Jag skriver på en multidimensionell fattigdomsanalys, åker till Världsbanken på möte och diskuterar ekonomiska prioriteringar i landet och en väldig massa bollande med min fantastiska handledare Jenny. Jag inspireras varje dag när vi arbetar ihop, jag sa senast igår att jag kände mig som Erin Brockovich, från filmen när Julia Roberts går in i ett uppdrag med hela hjärtat. Sen blir det lunchtid och jag går ut i vår trevliga trädgård och sätter mig i hyddan med min beställda mat från motsvarigheten till Foodora hemma.
Jag avslutar dagen med att läsa en rapport ”Oroande utveckling kring sexuell och reproduktiv hälsa i Uganda” där det står att 1 av 4 tonåringar är gravida eller redan har fött barn och över hälften av alla graviditeter är oönskade. Jag skickar iväg ett sms till en kompis, ”jag har ångrat mig, jag vill bli sjuksköterska” och klockan slår slut för dagen. Tänk att jag varje dag berörs och inspireras så mycket av mitt varierande arbete att jag är helt beredd att byta inriktning, det är nog en av de bästa sakerna, haha!
Skulle du kunna se en framtid i Uganda och bosätta dig där?
– Absolut! Jag kan se en framtid här, kanske inte för gott men ett tag, sen vill jag ju hinna upptäcka flera ställen!
Har du någon gång ångrat att du åkte?
– Första veckan ångrade jag mig väldigt mycket och ifrågasatte vad jag höll på med, varför jag åkte helt ensam ifrån allt som är ”så bra” hemma. Men det var bara då. Allting nytt är alltid otryggt i början, när man kommer in i det kan man bo var som helst tror jag, man chockeras alltid över hur anpassningsbar man är. Jag ångrar ingenting!
Om man vill göra samma resa som du har gjort, hur gör man?
– Det beror helt på vad man vill göra och vad man är intresserad av. Men jag tipsar alla unga om att börja med en praktik, det ger så otroligt mycket och det finns massvis med organisationer, både statliga och ickestatliga som erbjuder praktiker, både i Sverige och utomlands! Jag började med en praktik på Sida och det gav mig mer än alla åren i skolan tillsammans.
Hur ser framtidsplanerna ut? Drömjobb?
– Framtiden ser god ut, hoppas jag! Jag strävar efter att skaffa mig internationella erfarenheter och kunskaper för att i framtiden arbeta i en internationell ledarposition och driva förändringar och förbättringar i världen. Helst genom kvinnors deltagande. Sen om det är i Burundi eller i Washington, det får jag se!
Sist men inte minst, några råd till de där hemma?
– Råd vet jag inte riktigt… Men bara allmänt tror jag folk hemma bör förstå att det sker förändringar. Synen som många har att en del länder är dömda till evig fattigdom och kanske meningslösa att hjälpa är fel, den både motsägs av statistik och mig. De senaste åren har flera länders befolkning gått från djup fattigdom till ett hyfsat liv och jag hoppas att om 20 år kommer det bara finnas en handfull riktigt fattiga länder kvar. Så: 1) framgång sker men det finns mycket kvar att göra och 2) mediabilden av ”Afrika” är förenklad och kan utmanas när man befinner sig här, jag ser att samhället är mer varierat än vad som porträtteras i Sverige. Vi kan såväl sitta på lyxrestauranger som att promenera genom slummen på samma dag. Kontrasterna är nog det mest slående här. Till sist, ta chanser, initiativ, VÅGA pröva saker som går emot din rädsla, för vad är det värsta som kan hända?
