Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

Creative

Erica bröt armen som femåring – en skada som aldrig läkte. Dagligen tvingas hon utstå

Creative

Erica Frank om funkofobi: ”Jag är trött på att konstant behöva försvara min existens.”

Erica bröt armen som femåring – en skada som aldrig läkte. Dagligen tvingas hon utstå fördomar kring sin kropp, samtidigt som hon tampas med sin egen självbild. Creatives har frågat Erica Frank om sin syn på kroppsuppfattning och självrespekt, och hur vi kan skapa en skola fri från funkofobi*. ”När personer lägger ner hela sitt liv på att få din kropp att fungera, hur viktigt är inte det då? När detta sedan misslyckas, hur värdelös är inte din kropp då? Hur värdelös är inte du då?”

erica frank snurran

Hej Erica! Berätta för Creatives läsare vem du är.
 
Jag kommer från Linköping men bor just nu i London för att plugga. Jag jobbar även för Popmanis musikredaktion, är aktiv i Unga Feminister och är simskolefröken till underbara kids.

Jag drömmer om att i framtiden jobba som journalist, för att det: 1. Är en blandning av samhällskunskap och skriveri. 2. Något jag tror passar en rastlös själ med gigantiska drömmar som jag.

Det bästa jag vet är att sträckkolla Glee, bada fötterna och armdansa till svensk popmusik.

Bästa egenskaper: stora drömmar, omtänksam, assmart. Sämsta egenskap: orealistisk, stressad, hård mot mig själv.
 
Du bröt armen som femåring, en skada som aldrig läkte. Hur gick olyckan till? 
 
Jag red i 8 år och ramlade av en häst under en hoppträning. Det läkte fel och jag opererades om 10 gånger. Jag har testat allt från gips till kinetect och tränat mer sjukgymnastik under en månad än flertalet gör under sin livstid. Jag har skuttat runt (aka förflyttats) mellan olika sjukhus, i både Linköping och Stockholm.

Idag, och sedan flera år tillbaka, är armbågen och handleden stel – något som inte var ett aktivt val. Inuti leden producerades alldeles för mycket brosk, vilket är orsaken till den minskade rörelseförmågan. 

Alltför ofta beskriver jag min funktionsvariant/min arm med orden ”den är stelopererad”, för att personer ska tro att det hela var ett aktivt val. Att leva med en funktionsvariant ses i dagens samhälle som ett gigantiskt nederlag. Ett stort misslyckande. Om min funktionsvariant då beror på misstag utav min kropp blir nederlaget ännu större; min kropp är inte bara felaktig, den orsakade det hela själv. Den är helt enkelt sämst.

Dessa tankar är inget aktivt val, utan något som tvingats in i mitt huvud på grund av stenhårda normer. Normer som förstör liv, normer som tar liv.
 
Vad är det dummaste någon har sagt till dig?
 
”Du är så imponerande som klarar av vardagen.”

erica frank


Har du förslag på hur skolan skulle kunna jobba bättre mot funkofobi? 

 
Funkofobi har alltid varit en självklar del av min skolgång. Särskilt från lärare men även från elever, både kopplat till själva nedsättningen men även till utseendet på min arm – diskrimineringen har funnits i alla former, och det är alltid jag som blir utsatt.

Alla dessa kommentarer jag tvingats höra bygger troligtvis inte huvudsakligen på hat, utan okunskap. Fritidspedagogen vet inte hur de ska bemöta en 12-åring som inte kan äta själv för att handen inte lyder. Idrottsläraren har ingen aning om hur en anpassar aktiviteter efter olika slags kroppar, att inte alltid utgå från den normfungerande. Mentorn som tafatt frågar om det inte är smidigare att jag bara hoppar över att delta på teambuildingen, för enkelhetens skull, har säkert aldrig tidigare varit en liknande situation. Det borde inte vara såhär – men så ser verkligheten ut.


För att minska funkofobin i dagens skola – och göra vardagen bättre för mängder av normbrytande ungdomar – behövs förändring. Ingen ska behöva utstå kontinuerlig diskriminering på sin arbetsplats, ändå är detta vardagen för oss elever med funktionsvarianter. VI ska inte snällt behöva anpassa oss efter ett kränkande system. För det är inte vi som är problemet.

Normkritik, både i teorin och praktiken, bör vara en del av utbildningen för personal på skolor – inte bara för idrottslärarna, utan även för allt från fritidspedagoger till rektorer. Vi kan inte längre stå och vänta på att problemet ska lösa sig av sig självt – vi måste agera nu, för att möjliggöra en trygg skolgång för alla.
 
I dina gästinlägg på funkofobis instagram skriver du att du har lagt ner nästan all din fritid på rehabilitering. Hur har det varit?
 
Att reflektera över all tid jag lagt på sjukgymnastik är väldigt svårt för mig. Det är i princip omöjligt att veta om det varit värt det. Det var aldrig någon läkare som frågade mig om jag ville prioritera min rörelseförmåga över min skolgång. Det var aldrig någon sjukgymnast som brydde sig om mina känslor gällandes själva skadan. Det var aldrig någon som satte mig i första rummet – utan möjligheten att återfå min normföljande kropp stod över allt annat.

Ibland funderar jag på hur vården hade behandlat mig om alla varit utbildade inom funkofobi. Om folk faktiskt visste om den diskriminering som existerar, och att funktionsvarianter ofta görs till större problem än de egentligen är. Om folk hade vetat att rörelseförmågan inte är så jävla viktig, utan enbart är en destruktiv norm – och att en kan ha ett härligt liv med en funktionsvariant – hade jag då haft min barndom ifred? 

Jag förväntas vara tacksam över all fantastisk vård jag fått (vilket jag är), men det är så många saker kopplat till den som har skadat mig på djupet. Min relation till hälsa, till kroppen och mitt värde försämrades något enormt.

När personer lägger ner hela sitt liv på att få din kropp att fungera, hur viktigt är inte det då? När detta sedan misslyckas, hur värdelös är inte din kropp då? Hur värdelös är inte du då?

erica frank3

Du skriver också att du har kämpat med att acceptera din kropp och att du kämpat med ätstörningar.  Är det något som har blivit bättre idag, och hur har du i sådana fall nått dit?


 
Jag har genom hela mina tonår hatat min kropp, mer än något annat, och tagit ut detta genom destruktivitet. Exempelvis med mat. Min största önskan var att vara perfekt, och när en del av ens kropp är så långt ifrån perfekt en kan komma så raserades allt för mig. Att inse att jag aldrig skulle kunna få den, enligt normer och stereotyper, ”perfekta kroppen” var fruktansvärt.

Redan som liten skämdes jag något extremt över min funktionsnedsättnings utseende: alla mina ärr, knölar och gropar i armen. Jag dolde detta på alla möjliga vis och hade stor oro inför situationer där jag inte längre kontrollerat kunde gömma min arm. Många gånger var oron obefogad – men de gånger jag minns, som riktigt etsat sig fast i bakhuvudet, är de gånger någon har kommenterat det.



Om kroppar av alla dess slag varit accepterade så hade inte hela min uppväxt präglats av skam, och jag hade kunnat leva ett liv utan ätstörningar. Om hierarkin mellan kroppar, allt från funktionalitet till hudfärg, inte existerat så hade mängder av liv kunnat sparas.

Att hata sin kropp och att hata sin funktionsvariation suger. Det förstör så himla mycket. Men att säga att vi bara ska sluta fungerar inte. Funkofobi är ett strukturellt förtryck, och diskriminerande kommentarer är ingenting en skakar av sig bara sådär.

Gör ditt allra bästa för att tycka om dig själv och försök peppa andra till detsamma, oberoende av deras funktionsuppsättning! Vi kommer aldrig uppnå acceptans om vi inte själva försöker acceptera kroppar av alla dess slag. Det är vi som är förändringen.

 
Vad tänker du kring att ”älska sin kropp”?

Först och främst: att kontrollera sin tankar är himlans svårt. Nästan omöjligt. Därför ska en aldrig skuldbelägga sig själv för att en strävar efter normen. Det är aldrig ditt fel att samhället har fuckat upp din syn på din kropp. Även fast en inte kommer må bättre eller älska sig själv mer för att en blir smalare eller får en mer normfungerande kropp – tror en ju det. Ofta kan jag trycka bort tankarna, mota in dem i ett litet hörn, men ibland när tankarna är extra märkbara så låter jag dem bara finnas där, och sväva runt. 

Tankar om hur fantastisk kroppen är har hjälpt mig enormt mycket. Hur mycket en än skadar sin kropp (medvetet eller omedvetet) så försöker den göra sitt allra bästa för att ta hand om sig själv och läka maximalt. Den ger verkligen väldigt sällan upp.En av de grundläggande tankarna som hjälpte mig bort från kroppshatet är ”det är inte mitt fel att jag känner såhär”. Det är kapitalismens fel. Den vill mer än något annat att du ska hata din kropp – för i kroppshatet finns det pengar.

Att älska sig själv är den största revolutionen en kan göra.
 
erica frank


När har du blivit riktigt jävla förbannad eller ledsen?



 
Att behandlas som en vanlig person, när en har en normbrytande funktionsvariant, är något en förväntas vara tacksam för. Att behandla mig som vilken annan tonåring som helst räknas som något fint. Det är en sån prestation en har rätt att klappa sig på axeln efter, för tänk vilken fantastisk person en är som så aktivt arbetat mot normerna.

Jag är trött på att konstant behöva försvara min existens, min kropp. Jag är så jävla trött på att alltid behöva vara redo för fight gällande mina rättigheter. Att behöva förvänta sig konstant diskriminering, och se alla andra handlingar som givmilda underverk, tar kål på mig.

Något jag får höra väldigt ofta, är medlidande kommentarer och frågor. Allt från ”Är det inte jättejobbigt att ha sådär mycket ärr?” till ”Hjärtat, vad stark du är som orkar! Vi får hoppas forskarna kommer på någon ny lösning snart, så du slipper skiten”. Kommentarer likt dessa är ofta inte menade att såra – men jag blir i princip alltid ledsen efteråt. Jag vill inte att folk ska tycka synd om mig – jag vill inte att folk ska vara hemligt nöjda över att inte vara i min situation. Det har stormat mig dem senaste åren, och livet med en normbrytande kropp är ofta allt utom lätt – men ingen har rätt att lägga dem orden i min mun. Ett uselt liv är inget som kommer på köpet med en funktionsvariant.



Mitt liv och min framtid bestäms inte utav min funktionsuppsättning – utan jag kan göra exakt vad jag vill av mitt liv, och uppnå allt jag någonsin drömt om.
 
När har du känt dig extra pepp och upplyft?

Att engagera mig feministiskt är det bästa beslut jag någonsin tagit. Det är fantastiskt att vistas i helt trygga rum, med personer som vet vad funkofobi innebär och hur en ska bete sig. Jag behöver aldrig bara rädd, orolig eller på min vakt. Jag kan äntligen känna att mitt liv är på samma villkor och av samma värde som alla andras. 


Vad vill du säga till andra ungdomar som lever med funktionsvariationer?

 
Ge aldrig upp kampen mot självhatet. Det må vara svårt, men det är värt det i slutändan.

För några år sedan skulle jag inte ens tänkt tanken att öppet våga prata om min funktionsvariation, utan hade ansträngt mig till max för att ingen skulle märka den, för att ingen skulle kunna döma mig. Att idag inte längre känna någon skam, utan istället tycka om min kropp, är någonting jag aldrig trodde skulle hända. Ge aldrig upp.

Jag vill också skicka massa pepp till alla er där ute som också lever med en normbrytande funktionsvariant. Våga vara stolta, försök tycka om era kroppar och var inte rädda för att stå upp för er själva! De kommer (antagligen) kliva på oss igen – men det gör oss inte mindre fantastiska. Vår tid är nu.

Det är inte fel på oss. Det är aldrig vårt fel.
 
*Funkofobi är en term för de fördomar som vissa personer har mot folk med funktionsnedsättningar. Funkofobi liknar termer såsom sexism och homofobi då de alla handlar om diskriminering av en folkgrupp.
 

metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!

Hälsa
Josefines Yoga
Home
34 kvadrat
Hälsa
Foodjunkie
Lifestyle
Sophia Anderberg
Mode
Paulina Forsberg
Lifestyle
Cassandra Klatzkow
Lifestyle
Sara Che
Lifestyle
Emelie Walles
Lifestyle
Susanne Barnekow
Mode
Tyra-Stina Wilhelmsson
Hälsa
Joanna Swica
Lifestyle
Tess Montgomery
Lifestyle
Cassandra Lundgren
Home
Jannike Ebbing
Lifestyle
Evelina Andersson
Mode
Mathilda Weihager
Mode
Fanny Ekstrand
Mode
Emma Danielsson
Mode
Imane Asry
Lifestyle
Fanna Ndow Norrby
Hälsa
Jenny Sunding