Krönika: Det finns inget heroiskt i att lida i tysthet
Lovisa Palmqvist skriver en text om att våga söka hjälp när allt känns åt helvete.
Alla mår dåligt ibland. Alla har en anledning att må dåligt ibland. Alla känner sig ledsna, arga, stressade, trötta och deppiga ibland. Alla tvingas uppleva sorg. Livet ser ut så. Men det finns en gräns när hur man mår inte längre anses sunt. När man mått dåligt för länge. När ens mående får en att göra saker som man inte borde. Tänka saker man inte borde. När man mår så dåligt att man vill dö. Då är man i behov av hjälp.
Jag är 18 år gammal och har levt med diagnoserna utmattningssyndrom och depression sedan 1,5 år tillbaka. Innan jag blev sjuk så var jag en typisk högpresterande elev med alldeles för höga krav på mig själv. Jag trodde jag var oförstörbar, och det var den illusionen som fick mig att driva på mig själv i ett tempo som jag borde ha förstått var ohållbart.
Tillslut hände det oundvikliga, det tog bara stopp.
Jag förlorade all ork, till den nivån att jag knappt tog mig ur sängen. Trots att jag kände mig helt utmattad så låg jag vaken hela nätterna. Jag tappade aptiten vilket gjorde att jag rasade i vikt. Jag började skolka, slutade svara när mina vänner ringde och undvek mina föräldrar för att slippa några frågor. Jag drabbades av min första panikångestattack som fick mig att frukta mitt eget liv. Efter detta blev panikångesten en del av min vardag.
Men efter någon månad började mina föräldrar och vänner kräva en förklaring. Jag bokade ett möte med skolkuratorn. Det ledde till att jag, dagen efter jag fyllt 17, för första gången satte min fot på Stockholms barn- och ungdomspsykiatri. Då kändes det som att jag hade nått botten, men nu i efterhand så vet jag att jag aldrig hade klarat det utan hjälp.
Jag har alltid sett mig själv som en stark person. Jag trodde att min styrka skulle skydda mig mot att drabbas av psykisk ohälsa. Men när jag blev sjuk så insåg jag att det var nu jag behövde vara stark. Personer som lider av psykiska problem bekämpar varje dag krig mot sig själva, ett krig som kräver en beundransvärd styrka.
Vi lever i ett samhälle där det finns något heroiskt i att lida i tysthet, men det är denna tysthet som gör att självmord är den vanligaste dödsorsaken bland unga i Sverige. Du som lider av depression eller andra psykiska problem förtjänar att ha någon vid din sida när du bekämpar dina krig, och första steget är att du måste söka hjälp. För det finns en hjälp att få, en hjälp som en dag kommer att få dig att må bättre. Inte i morgon, kanske inte ens om ett år, men en dag så kommer du kunna titta tillbaka på hur du mår nu och tänka, fan vad stark jag var som klarade det där. Alla mår dåligt ibland, men du som lider av psykisk ohälsa behöver inte stå ensam i din kamp mot sjukdomen. Det är heroiskt att våga erkänna att man är i behov av hjälp.
Av: Lovisa Palmqvist
ottiliaviola.blogspot.se
