”Man måste bli vän med gråten”
Julia Ragnarsson kommer i taxi från TV4-huset där hon har medverkat i direktsändning. Just nu varvar hon intervjuer och fotograferingar med manusläsande och provfilmningar. Vi känner igen henne från kriminalserien ”Bron” och nu är hon bioaktuell med filmerna ”Stockholm Stories” och ”Tillbaka till Bromma”. Julias karaktär ”Anna” i ”Stockholm Stories” har varit älskarinna till finansministern men är nu dumpad, pank och bostadslös. Och väldigt ensam.
Hur gjorde du för att gå in i karaktären ”Anna”?
– Det finns så många ensamma människor i Stockholm. Vi sitter trångt på tunnelbanan och bor tätt i lägenheter, men ändå ser folk så ledsna och ensamma ut. Det tänkte jag på när jag gjorde rollen. Det finns nästan alltid något i en karaktär som är jämförbart med något i en själv, det gäller att hitta den grejen. ”Anna” kunde lika gärna ha varit jag.
Så det var inte svårt?
– Ibland. Vid ett tillfälle skulle vi spela in en scen där ”Anna” går på viadukten ovanför Sveavägen och bryter ihop. Vi hade inte spärrat av gatorna som vi gjort tidigare och kamerorna var gömda under viadukten, så förbipasserande såg inte att vi filmade. Jag skulle gå med uppspärrade ögon och ha panik och jag märkte att människor som såg mig tänkte ”hon är sjuk i huvudet”. Jag såg verkligen galen ut och ställde mig vid räcket och bara skrek och grät. Det var lite hemskt, för folk blev verkligen rädda. Men bara en person frågade om jag mådde bra.
Är det inte svårt att gråta på beställning?
– Jo, vissa dagar kunde tårarna ta slut när jag hade pressat fram gråt en hel dag. En gång när det hände viskade min regissör Karin Fahlén ”du vet väl att du är ensammast i hela världen?” och då brast det igen. Ibland räckte det bara med en blick från henne för att jag skulle få rätt känsloläge i kroppen. Men för att ha lätt för att gråta vid inspelningar gäller det att inte tabubelägga gråt i vardagen. Känner jag för att gråta så ska jag göra det, man måste bli vän med gråten.
Alla karaktärer i ”Stockholm Stories” känns så mänskliga med sina knäppa beteenden.
– Ja, jag kunde verkligen andas ut i den produktionen för vi spelade vanliga människor, inte några polerade ”Sex and the City”-karaktärer. I verkligheten är ju alla människor lite störda.
Har du några skådespelarförebilder?
– Ann Petrén är en av de bästa skådisar vi har, hon förtjänar mer cred. Jag beundrar även Meryl Streep, Allan Edwall, Daniel Day-Lewis och Jennifer Lawrence. Hon har en så härlig jargong och gör lite vad hon vill och inte vad som förväntas av henne som kvinnlig skådespelare, det gillar jag jättemycket.
Hur förhåller du dig till de förväntningarna?
– Jag förväntas kunna namedroppa klädmärken och hippa restauranger, men det är inte min grej. Jag vet inte hur många manliga journalister som har velat intervjua mig om relationen mellan mig och min pojkvän. Jag skulle kunna prata om honom hur mycket som helst, men det är typiskt att fokus läggs på det bara för att jag är tjej.
Julia Ragnarssons föräldrar jobbar på Malmö Stadsteater och som liten fick hon därför se mycket teater. Men förutom teateruppsättningarna hon gjorde med sin gymnasieklass så är det enbart film hon har arbetat med. Men får Julia erbjudandet att göra en professionell teaterroll så tar hon chansen. Hon har alltid vetat att hon vill skådespela, oavsett om det är teater eller film.
– Men skulle det skita sig skaffar jag hästar eller får. Jag älskar djur!
Julia är från Malmö och pratar alltså skånska. När hon provfilmade för rollen som ”Anna” visste hon att det skulle vara större chans att få jobbet om hon pratade rikssvenska, i och med att ”Anna” är stockholmare. Hon gick in på castingen och pratade rikssvenska som om det vore det mest naturliga i världen, och när hon fick rollen fortsatte hon med det.
– Varje gång mamma ringde var jag tvungen att springa ut för att inte avslöja mig. Två veckor in i produktionen orkade jag inte längre och återgick till skånskan utanför kameran, säger Julia och skrattar.
Hon har jobbat med produktioner i både Sverige och England, två länder vars bransch skiljer sig ganska mycket från varandra. I England är det en större apparat och en helt annan budget.
– Där har alla varsin trailer där man sitter och väntar på sin tur att filma. Även om det är lyxigt blir det ju rätt ensamt. I Sverige går man runt och tittar på varandras scener eller sitter på varsin tältstol, dricker kaffe och har det lika jävligt i kylan allihop, men då är man ju tillsammans.
Julias stil:
– Jag klär mig för att gaska upp mig själv, så om jag ska gå ut och vill bli på bra humör testar jag kläder och fixar mig länge, lite som att gå in i en roll. Jag gillar gamla grejer och second hand. Den här kappan har jag köpt på Myrorna till exempel, säger Julia och pekar på en dubbelknäppt, beige kappa med brun fuskpälskrage.
– Jag har lämnat in den på kemtvätt och tvättat den i maskin flera gånger för att jag skulle få bort svettlukten. Det är väl en femtiotalsdam utan deodorant som har haft den tidigare, säger hon och skrattar.
– Men jag tror att jag har blivit rätt bekväm på sistone. Det är lätt att det bara blir jeans och gympaskor. Jag vill helst inte vara en del av konsumtionssamhället, om man nu kan säga så, utan återanvänder gärna kläder om och om igen.
– Flora Wiström
Foto. Christian Gustavsson