Metro Modes modechef och Home-redaktör Petra Tungården var den eviga singeln bland sina vänner. Ända tills hon träffade mannen i sitt liv, Markus. I sin blogg delar hon med sig av ett ärligt och känslosamt inlägg som handlar om att vara singel samt alla frågor som gjorde att hon började tvivla på sig själv för en stund.
Jag skriver ju sällan om känslor och kärlek. Det har hänt ibland, men det är många av er som efterfrågar just det. Framförallt många av er som kanske gått i mina fotspår. Som varit den där obotliga super-duper-singeln. Om du som jag ofta fick/får frågan: ”Men du som är så snygg och rolig? Varför är inte du tillsammans med någon”.
Harkel, hmm…
Ja, du… Nu ska vi se här, vart ska jag börja?
Och i samma sekund som man får frågan skrattar man bort den och ger något charmigt svar som snabbt leder en in på något hel annat. Eller (om mängden alkohol väger in) så sätter maskineriet igång och käften går som en duracellkanin på amfetamin om männen man träffat, gärna extra stora långa målande vulgära ord om den senaste mannen i ledet som inte levde upp till ens förväntningar eller dumpade en. Eller klassikern ”Jag har bara inte träffat rätt”.
Men för varje sådan fråga: ”Men varför har inte du träffat någon” – så såddes ett frö inom mig. Som växte. Varje söndagsmorgon och lagom till brunchen med tjejerna hade fröet hunnit gro rötter som planerat sig långt ner i maggropen. ”Är det något fel på mig”, ”Varför är inte jag tillsammans med någon”, ”Är inte jag värd att älska”.
Frågorna haglade ibland över mig från bekanta till främlingar och ibland på dejter. Man var liksom aldrig beredd heller, alltid tagen på sängen. Varje fråga satte fler och fler griller i huvudet. Va fan tillslut hade jag hela Plantagen i min mage.
