Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

Mamma

Krönika: Ofrivillig barnlöshet – “Vid försök nummer nio intalar jag mig själv att jag inte ska gråta”

Ofrivillig barnlöshet är ett ämne som engagerar Metro Modes senaste krönikör Elisabeth Edvardsson, som tillsammans med sin man kämpade för det efterlängtade plusset på stickan under två år. “När man är mitt i det känns det som att ingen annan går igenom det, men i själva verket är det väldigt vanligt”, säger hon. Idag har Elisabeth och hennes man en livfull, snart två år gammal, dotter, men nu har hon valt att dela med sig av en text som hon skrev under tiden de försökte få barn som hon själv hade uppskattat att ta del av då. 

Foto: Unsplash

Jag öppnar långsamt ögonen och bländas av solljuset som letar sig in mellan gliporna i persiennen. Kisande sträcker jag mig efter mobilen på nattduksbordet och swipar höger för att låsa upp den. 05.04

Skönt. Jag kan sova i 31 minuter till. Men jag har den där känslan.

Därför drar jag av mig täcket och reser mig upp. Väjer för min mans fötter som sticker ut i ändan av sängen och går mot badrummet. Brösten värker. Jag hade tagit det som ett gott tecken. Nu anar jag att det inte är det.

Jag har rätt. Det röda är tillbaka.

05.08. Nu kan jag sova i 27 minuter till. Sedan är det dags för en ny dag. En dag då jag återigen måste berätta för mannen som ligger sovandes bredvid mig att det inte gick. Inte denna gången heller.

För många har jag säkert allt; en partner som jag älskar och som älskar mig tillbaka, ett heltidsjobb, en utbildning, en fin bostadsrätt, en familj på lagom avstånd, pengar till en resa då och då, en kropp som fungerar (bortsett från en kontorsnacke), ett favoritlag i hockey som vinner oftare än då och då. Men jag har inte allt. Jag har inte det jag mest av allt vill ha. Jag har inte ett barn.

Vid försök nummer nio intalar jag mig själv att jag inte ska gråta. Jag orkar helt enkelt inte. Det går bra till en början. Jag är upptagen med jobb och ignorerar mensvärken så gott det går. På lunchen hinner jag med att scrolla lite på Instagram. Här finns en film på min systers barn och dennes busiga upptåg. Här finns en ultraljudsbild med 105 likes och glada grattiskommentarer. Här finns gravidmagar som hålls om av leende mammor.

Här finns jag med en klump i magen.

På vägen hem från jobbet ringer min bästa vän. Vi har känt varandra så länge jag kan minnas. Det var hon som stod bredvid mig med hopprep som mikrofon och var Baby Spice när jag var Posh. Det var hon som stod bakom mig som brudtärna när jag sa ja till min livs kärlek. När jag ser hennes namn på displayen nu svarar jag inte. För jag vet att på andra sidan luren finns också en glad barnröst. En röst som jag älskar av hela mitt hjärta, men som jag inte orkar höra. Inte idag.

Jag undviker andra också. Livrädd för att någon ska fråga den där frågan som gör så ont. ”Och när ska ni skaffa barn då?”

När jag återigen är hemma försöker vi vara positiva och sakliga. Roat undrar jag när vi egentligen gick från att lite generat kalla det för “det röda” till att prata så sakligt om min menstruationscykel. Vi räknar ut när jag kan göra ägglossningstest igen.

Jag har klarat mig från tårar så här långt. Vi har inga planer för kvällen mer än att slappa framför någon serie. En serie där förstås någon blir gravid. En olyckshändelse, ett one night stand. Oops, hon blir med barn bara en man tittar på henne.

Och så sitter vi där igen. Jag hulkar i hans famn.

Och nästa månad gör vi om det igen.

 

Vill du också få din text publicerad som en krönika eller debattartikel här på metromode.se? Vi är på jakt efter historier om allt ifrån skeva skönhetsideal, vikthets till prestationsångest, psykisk ohälsa och vardagsbetraktelser. Ämnen som engagerar och som behöver lyftas upp i ljuset! Skriv och berätta kort om din idé – eller skicka din färdiga text – till [email protected]

metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!