Metro Modes krönikör Ebba Berggren sätter ord på känslor om att inte ha någon speciell att pussas, kramas och skåla in det nya året med. Om att ta mod till sig och våga skicka det där sista sms:et på nyårsnatten klockan 03:26 med förhoppning om ett positivt svar – och en början på någonting nytt.
Vi står på drottningtorget och räknar ner sekunderna till tolvslaget. Alla runtomkring oss söker sig till sin person för att pussas, kramas och önska varandra gott nytt år. Jag håller hårt i min bästa vän och jag känner mig glad, fast ändå inte. Det fattas något, som det så ofta gör. ”Jag är din om du vill ha mig” tänker jag och det är inte första gången. Det hjälper ändå inte att jag tänker dessa tankar, för mobilskärmen visar alla namn utom ditt.
Så många gånger jag har tänkt denna tanke och aldrig har de vetat. Många kommer heller aldrig få veta det. Och får de veta så är det alltid för sent. Jag förstår mig inte på spelets regler så jag slutar spela, viker ihop spelplanen och kastar tillbaka tärningarna. Vad ska jag göra, hur ska jag bete mig, och varför är det så svårt? “Det var inte menat” tröstar mina vänner mig med och jag tror dem, eller vill tro dem.
Jag ångrar mig så fort jag investerar i känslor. För hade mina känslor varit aktier hade de aldrig stått emot lågkonjunktur. Och den onda spiralen fortsätter, ju mer rädd du blir desto mindre kommer du våga visa. Och när jag säger att jag är din – du kan få mig, blir gensvaret aldrig det jag hoppas på. För du är lika rädd som jag är. Eller så är du inte tillgänglig, eller så är jag tveksam, eller så är du kär i någon annan, eller så är jag oberäknelig.
Och denna gång, precis som alla andra gånger tänker jag; aldrig mer! Det är nyår och jag står omringad av mina närmsta vänner, men jag känner mig så långt bort. Jag är ensam i mina tankar men visar en överexalterad sida som inte stämmer överens med det som pågår i mitt huvud. Och det gör mig dränerad och ofantligt trött. Jag säger tack för en fantastisk kväll och underbar middag. Jag känner mig stressad i kroppen och när jag går utanför porten andas jag för första gången ut. Nu är jag ensam med mina tankar igen, de där som maler och undrar, grubblar och ältar. Mina bästa vänner och mina största fiender. Aldrig vill de låta mig vara.
Jag chansar klockan 03.26 och skickar iväg ett gott nytt år till dig. Men det kommer inget svar, precis som mina katastroftankar talade om för mig långt innan jag skickade iväg det. Alltid har de rätt, de där tankarna. Jag går och lägger mig och vaknar upp till ett blåsigt men soligt 2019, och som jag befarat fortfarande utan svar. Jag går in på min telefon och skickar iväg ett gott nytt år igen, till någon jag bryr mig om, eller som jag vill bry mig om, på riktigt. En millisekund sernare får jag ett sms, från mig själv. ”Gott nytt år Ebba, skit i honom. Detta är ditt år. Kram, du är bäst”.
Foto vänster: Privat foto höger. Unsplash
Text: Ebba Berggren
