Metro Modes krönikör Ebba Berggren hyllar alla “pinsamma pappor” och allra mest sin egen genom att fokusera på allt han faktiskt givit henne i form av närvaro, stöd och framförallt en himla rolig uppväxt. Trots eller på grund av att han varit just pinsam!
Pappa-relationer är allt bra knepiga, det kan nog många skriva under på. Det kanske är en generationsfråga för när jag och mina vänner pratar pappor, så konstaterar vi att vi ofta talar olika språk. Att pappans roll i ett barns liv är enormt viktig är ren och skär fakta. Självkänsla, och självförtroende spelar in och nya studier visar på att känslan av ensamhet är starkare om din pappa har varit känslomässigt frånvarande.
Som jag tidigare nämnde tror jag att generationsfrågan spelar en stor roll, när det kommer till min generation och våra pappor. Under min pappas uppväxt, som är 40-talist, var det inte lika vanligt med fysisk närhet och kärleksförklaringar. Och självklart påverkar det hur du själv blir som förälder. Men som barn så tror jag att vi lär oss så småningom hur våra föräldrar visar sin kärlek, på olika sätt.
Min pappa har alltid visat det på så sätt att han ringer ofta och är otroligt snäll och inkännande. Men som med alla personer som man är liknar så uppstår ofta irritation. Vi ser våra drag som vi kanske inte gillar med oss själv hos andra och stör oss enormt. Men en sak som jag beundrar med min pappa är hans (ibland) totala brist på insikt över vad som är socialt accepterat och inte. Jag tycker det är ett fantastiskt drag och ibland har jag själv känt av att jag brås på just den sidan. En total orädsla för vad som kanske är pinsamt.
Men bara när det kommer till vissa saker, för både pappa och jag är fortfarande måna om att vi ska bli omtyckta, helst av alla. Men en säregen karaktär blir sällan glömd. När jag fortfarande bodde hemma uppstod det ibland problem på morgonen när jag hade pojkvänner över.
Vi bodde i ett trevåningshus och varje morgon hade pappa en mycket speciell duschritual. Mina föräldrars sovrum låg på högsta våningen och “pappas badrum” låg på nedersta i samband med köket. Av någon anledning så ingick det i morgonrutinen att pappa skulle springa naken från badrummet upp till sovrummet med badmössa på huvudet och tvärs över köket.
Ofta satt jag där med min pojkvän när pappa tog sats och varje gång skrek pappa till att vi skulle vara redo och blunda samtidigt som han for förbi oss med en kraftfull fart och badmössa på sniskan. Varenda pojkvän som fick vittna detta frågade mig varför pappa inte bara kunde slänga på sig en morgonrock, men jag tror att han såg något nöje i det hela. Han är en riktig spexare, när allt kommer omkring.
Jag vet inte hur många gånger jag har beklagat mig över min pinsamma pappa. Men när jag tänker på det så känner jag mig lyckligt lottad att jag fick en pinsam pappa och inte en frånvarande. Jag tänker på så många barn som har en pappa vars närvaro inte existerar. Jag tänker på alla pappor som inte borde få vara pappor.
Istället borde det finnas pappor som min och många av mina vänners pappor. Som finns där och som gör livet roligare. Kalla det pappakomplex, men kriterier för min framtida man har alltid varit att han helst ska vara lika rolig (och kvicktänkt) som min pappa. Då kommer livet att bli bra mycket härligare. På söndag är det fars dag och då firar vi alla våra pappor, bra som dåliga. För oavsett så har de skapat något fint. De har skapat dig.
Foto vänster: Privat. Foto höger: Unsplash
