Metro Modes krönikör Ebba Berggren delar med sig av när hon insåg att hon och killen hon dejtade pratade helt olika språk. Att de var varandras raka motsats. “Jag kunde inte komma på en förklaring till varenda fråga jag ställde, och han kunde inte förstå varför han skulle svara på vilken tomatstorlek som passade honom bäst.”.
Foto: Unsplash
Att träffa någon som är ens totala motsats är enligt mig ett rent helvete. Visst uppskattas ett par tre olikheter men när allting skär sig känns det som att springa i uppförsbacke på sobril, med andra ord fullständigt omöjligt.
Jag som självdiagnostiserat mig med dyskalkyli träffade i julas en pojk som i mina ögon sysslade med… siffror. Jag vet inte vad han färdigställde i de där excel-arken eller vad han knappade in på kalkylatorn men det var uträkningar som hånlog åt mig. Allting kändes väldigt analytiskt beräknat, varenda centimeter i hemmet. Jag var malplacerad. För att utforska våra olikheter ytterligare tvingade jag på honom ett färgtest på någon billig sajt. Detta var inte helt populärt kan vara värt att nämna.
En högpresterande person som undviker fel i all möjlig mån kände press och prestationsångest. Jag som inte alltid har varit den mest ambitiösa (min syster såg till att ”lat” blev mitt tilltalsnamn under gymnasiet istället för Ebba) såg det mest som en kul grej utan prestationskrav. Han blev röd med en touch av blå och jag blev solgul. Och detta är inte alltid en bra kombination. Efter det olyckliga resultatet berättade jag enligt (mycket oklara) källor att psykopater ofta är röda personligheter. Jag tror det var här någonstans som saker och ting började gå utför. Jag föreslog pussel en kväll men även här skulle det presteras och när han ville titta på filmen Gladiator vred jag mig av avsmak. Vi pratade olika språk. Måttet var rågat den gång när vi hade de mest fantastiska förutsättningar för en magisk morgon.
Vi hade bott på hotell och skulle avnjuta en hotellfrukost. Efter att ha fått strikta restriktioner om att inte ställa dumma frågor när vi åt glömde jag bort detta i all extas. Jag var överlycklig över frukosten samtidigt som pinsam tystnad för mig är djävulens påfund. Så, jag pratade på. Svaren kom långt efter mina frågor, en lätt suck från mitt frukostsällskap bekräftade en irritation som växte sig starkare. När mina frågor började ta slut (för jag fick inga tillbaka) gick jag på första bästa jag la ögonen på, vilket blev en tomat. ”Gillar du små eller stora tomater?” hör jag mig själv säga. Kalkyl-mannen fick något svart i blicken och ansiktsfärgen skiftade mot det röda. Det kändes nästan som att tiden stannade och gud förbjude att ställa en så dum fråga och dessutom under tiden vi äter. ”Jag tänker inte ens svara på det där” fick jag till svar och han skakade på huvudet. Jag kände mig som en fullfjädrad idiot. Hur kan man ställa en så dum fråga till en vuxen man som gör avancerade Powerpoints och njuter av Pythagoras sats?
Tiden gick och vi sågs allt mer sporadiskt. Kommunikationen var på en så låg nivå att vi tillslut mest satt tysta. Sa jag något handlade det om belysning eller byggbeslag. Jag blev ett stolpskott i hans sällskap.
Den sista gången vi hördes var strax efter att jag skickat en fin artikel om sagohus i Frankrike. Det kanske var något för spontant men jag chansade. Jag fick inget svar och det gick någon dag tills han hörde av sig, men inte ett knyst om själva sagobyn.
Så, jag frågade om han hade läst länken jag skickat. ”Ja, jag förstod inte varför du skickade den. Den skulle inte till mig visst?” Eh, jo. Det skulle den?
”Jag fattade inte alls varför, jättemärkligt att du skickar en länk utan anledning”.
Och där förstod jag att allt jag sa, gjorde eller föreslog skulle ha goda grunder, logiska förklaringar och allt annat skulle jag lämna utanför. Det vill säga mitt absolut motsatta sätt att fungera. Jag kunde inte komma på en förklaring till varenda fråga jag ställde, och han kunde inte förstå varför han skulle svara på vilken tomatstorlek som passade honom bäst.
Lika barn dejta bäst. Punkt.
