Fosterföräldrarna om SVT:s Hatet: “Mycket som inte stämmer”
När SVT:s dokumentärserie Hatet tog upp dramat kring Joakim Lundell och hans uppväxt väckte det starka reaktioner. Men nu säger Joakims fosterföräldrar, Margot och Roine från Tranås, att bilden som målas upp i serien är snedvriden – och i vissa fall ren lögn.
Paret, som i nästan 40 år tagit emot fosterbarn, sommarbarn och varit stödfamilj, vill nu berätta sin version av historien.
“Blev förfärade när vi såg den”
I sitt trivsamma hem på ett seniorboende i Tranås, omgärdat av juldekorationer, kaffe och hembakade saffranskakor, berättar Margot och Roine om tiden med Joakim – då han fortfarande kallades för “Jocke”.
“Både jag och Roine blev förfärade när vi såg dokumentären. Det är så mycket som inte är sant,” säger Margot och skakar på huvudet.
De är tydliga: SVT kontaktade dem aldrig innan serien sändes, och de upplever att delar av Lundells berättelse i programmet inte stämmer överens med deras minnen.
Läs även:
Hatet på SVT: Vanlig svensk familj drogs in i Youtubedramat – lever nu under hot!
SVT inte klara med Joakim Lundell-dokumentärens andra avsnitt.
Rekordmånga anmälningar mot Lundell-dokumentären – ”Hatet” väcker starka reaktioner!
En vilsen pojke – och en familj som försökte hjälpa
När Joakim först kom till dem 1994 var han bara åtta år gammal — ledsen, rädd och i djup upprördhet.
Margot beskriver hur han:
- var hysterisk vid överlämningen
- hade napp i munnen
- inte visste hur man använde bestick
- hade svårt att klä sig själv
“Han uttryckte rädsla för att hans mamma skulle ta livet av sig. Varifrån kommer en åttaåring med sådana ord om det inte är sant?” säger Margot.
Under tiden hos dem fick Joakim trygghet och rutiner, och de upplevde att han blev lugnare och gladare. Han hade en nära relation med deras biologiska dotter.
Läs även:
Christofer ”Chrippa” Lundström riskerar fängelse – här är allt som hänt i rättegången.
Joakim Lundell kräver att SVT-dokumentären tas ner!
Smärtsamma minnen – ändå kärlek
Margot och Roine berättar om minnet som fortfarande skär i hjärtat:
Joakim hade en roll i sin skolas uppsättning av Sound of Music. Han var så stolt – och så hoppades han att hans mamma skulle komma och se honom.
Men hon kom aldrig.
Varför fick han inte komma hem?
Trots att fosterföräldrarna såg hur Joakim utvecklades hemma hos dem, var tiden som fosterförälder inte för evigt. När han blev 14 år blev det för svårt att fortsätta ta hand om honom — hans beteende blev allt svårare att hantera, och de kände att familjesituationen gjorde deras egen dotter rädd.
“Vi behövde mer hjälp — men fick det inte,” säger Roine.
De berättar att Joakim aldrig riktigt förstod varför han inte fick flytta tillbaka till sin mamma.
“Vi kan inte veta om allt är sant”
I dokumentären Hatet anklagar Joakim sin mamma, Annika Berg, för missbruk och övergrepp under hans uppväxt. I SVT:s granskning går det inte att hitta stöd för alla dessa påståenden i socialtjänstens journaler.
När Margot och Roine får frågan om de tror på allt Joakim sagt, blir svaret nyanserat.
“Vi kan ju inte veta om allt är sant, såklart,” säger Margot.
“Men vi vet att han pratade om blod och häxor hemma. Och vi sa nej när hon ville ta med honom på skräckfilm när han var nio.”
Margot förklarar att det bästa för Joakim i dag vore att kunna gå vidare – men att hon inte tror att någon ursäkt kommer.
“Han kommer aldrig få den ursäkten han vill ha. Hon kommer aldrig erkänna att hon gjort fel.”
Mamman: “Det fanns inte då”
När Aftonbladet kontaktade Joakims mamma, Annika Berg, förnekar hon missbruk under tiden Joakim bodde hemma. Hon säger att tabletter förekom – men först efter denna period, och det bekräftas i de journaler SVT undersökt.
Annika är också kritisk mot fosterföräldrarnas berättelse:
“Hon säger att hon var en bra fostermamma – men om hon märkte sådant tidigare borde hon anmält det till socialen. Det gjorde hon inte.”
Det här är en historia med många lager – kärlek, sorg, konflikter och helt olika versioner av samma händelser. Margot och Roine vill inget hellre än att bevara minnet av den pojke de tog hand om, samtidigt som de reagerar kraftigt på hur han framställs i media.
När verkligheten, dokumentärfilm och minne möts kan bilden se väldigt olika ut – och det är precis därför vi behöver lyssna på alla röster med respekt.
