Gisèle Pelicots dotter Caroline Darian - "Jag kände inte den jag växte upp med"

I kvällens Carina Bergfeldt gästar Caroline Darian – dotter till Gisèle Pelicot, kvinnan vars fall skakade en hel värld.

Under nästan ett decennium drogades Gisèle Pelicot i sitt eget hem och utsattes för upprepade våldtäkter av ett stort antal män. Det var hennes make, Dominique Pelicot, som låg bakom brotten och som bjudit in männen.

I programmet berättar Caroline om hur det är att vara barn till både ett offer – och en förövare.

– Skammen måste förflyttas, säger hon.

Avslöjandet som förändrade allt

Det var den 2 november 2020 som Dominique Pelicot greps i den lilla orten Mazan i södra Frankrike, misstänkt för att ha smygfilmat kvinnor i ett köpcentrum. När polisen gick igenom hans dator gjorde de en fasansfull upptäckt: tusentals bilder och filmer som dokumenterade sexuella övergrepp på hans egen hustru.

Utredningen visade att Gisèle Pelicot under närmare tio års tid hade blivit drogad av sin man. Han blandade lugnande medel i hennes mat och dryck, och medan hon var medvetslös bjöd han in främmande män att våldta henne.

Fallet väckte enorm internationell uppmärksamhet. När Gisèle valde att vittna offentligt under den öppna rättegången blev hon en symbol för mod och motstånd. Hon vägrade bära skammen för det som gjorts mot henne – den skulle vila där den hör hemma: hos förövarna.

Totalt dömdes 51 män för våldtäkt och sexuella övergrepp. Straffen varierade mellan tre och tretton års fängelse. Dominique Pelicot dömdes till det strängaste straffet: 20 års fängelse.

“Det slog ned som en bomb”

För Caroline Darian rasade livet samman samma dag som hennes mamma ringde och berättade sanningen.

– Det slog ned som en bomb i mig. Jag hamnade i chock. Jag har alltid uppfattat det som att mina föräldrar älskade varandra. De hade levt tillsammans i 50 år. Vi var en vanlig familj, säger hon i programmet.

Under åren då övergreppen pågick märkte Caroline att hennes mamma förändrades. Hon var trött, tappade vikt och hår, hade minnesluckor och glömde samtal från samma dag. Tillsammans sökte de vård vid flera tillfällen – men fick fel diagnoser. Ingen förstod att symptomen berodde på att hon systematiskt blev drogad.

Caroline trodde länge att hennes mamma led av en allvarlig neurologisk sjukdom, som alzheimer eller hjärntumör. Sanningen var något helt annat.

“Jag kände inte den jag växte upp med”

När Caroline ser tillbaka på de där åren inser hon att hon aldrig riktigt kände den man hon kallade pappa.

– Han dolde vem han var. Han är en brottsling.

Polisen hittade inte bara material på Gisèle – utan även bilder på Caroline själv.

– Han tog bilder på mig utan mitt medgivande. Jag fick se dem på polisstationen. Det var fruktansvärt. Jag hade svårt att känna igen mig själv. Jag insåg att min pappa såg mig som ett sexobjekt, inte en dotter.

Caroline vet än i dag inte exakt vad hon utsatts för. Hon har inga minnen av det som kan ha hänt, och hennes pappa har förnekat övergrepp mot henne. Han är heller inte dömd för brott mot dottern.

– Jag vet att jag blev drogad. Jag vet att han våldtog mig, säger hon.

En öppen rättegång – för att flytta skammen

Rättegången, som inleddes i september 2024, hölls öppen för allmänheten på familjens begäran. Beslutet var medvetet: att skapa transparens och samhällsförändring.

– Skammen måste förflyttas. Det är inte offret som ska bära brottet. Det är förövaren som ska känna skam, säger Caroline.

Hon menar att öppenheten också är en gåva till samhället – en möjlighet att se hur rättsprocesser faktiskt går till, och hur tung bördan är för den som utsatts.

Läs även: Dokumentären om Gisèle Pelicot skakar Frankrike – och världen!

Uppmanar andra att våga prata

De senaste fyra åren har varit en kamp för Caroline. Hon har nu skrivit boken Och jag slutade kalla dig pappa, där hon skildrar familjens trauma och sin egen resa.

I intervjun uppmanar hon andra att vara uppmärksamma på varningssignaler – särskilt minnesförlust, oförklarliga symptom och känslan av att något inte stämmer.

– Vi måste uppmuntra offer att prata. Och vi måste lyssna. Att hålla tyst är inget alternativ. Inte längre.

I kväll berättar hon sin historia i Carina Bergfeldt – en berättelse om svek, överlevnad och om att våga rikta ljuset dit det verkligen hör hemma.