Mors dag i slutet av maj börjar närma sig och Metro Modes krönikör Ebba Berggrens blir påmind om alla de gånger som hon helt oprovocerat skällt ut sin mamma och hur mycket trams mammor egentligen får stå ut med.
Foto: Ebba Berggren & London Scout/Unsplash
“Hej Ebb. Jag har så dåligt samvete, jag har gjort något riktigt… Ebbigt”, sa min kompis Yollan när hon ringde mig imorse. Min första och spontana tanke var att det handlar om något som innefattar noll konsekvenstänk för det är väl lite så jag spelar när det kommer till det mesta. Att ha gjort något “Ebbigt” klingar inte så positivt som jag önskar.
“Men oj, vad kan det vara då?” frågade jag och hann påminnas om den gången jag bestämde mig för att cykla till 7 eleven och köpa två mjukglass i 25 graders värme för att sedan cykla tillbaka med dem i cykelkorgen. 30 kronor och två glassar fattigare plus ett mildare psykbryt. Vem ens sätter två mjukglass i en cykelkorg. Det måste varit provocerande för omgivningen att se.
“Nej men jag har skällt på min mamma fast hon inte har gjort något. Så som du också brukar göra. Och nu har jag jättedåligt samvete”.
Ah, såklart. Typiskt Ebbigt och fruktansvärt ocharmigt plus det där dåliga samvetet som sen kommer som ett brev på posten. Det ger en rysningar och obehagskänslor när man likt ett bortskämt litet barn surar över att mamma har valt fel ord när hon ska trösta. Eller för att hon ger pepp och komplimanger som mest provocerar när självkänslan och självförtroendet tryter.
En riktigt favorit från arkivet var när jag och mamma var på Bauhaus och jag måste ha varit runt 12 år. Jag var både hungrig och på trotshumör så i ren protest satt jag kvar i bilen och grät. Mamma sprang och köpte korv men den lilla korven skulle jag aldrig bli mätt på tjöt jag och det provocerade mig så enormt så jag ställde ett helt rimligt ultimatum. Fem korvar annars får det vara. Och tror ni inte mamma kom tillbaka med fem korvar och lämnade mig kvar i bilen för en fantastisk kulinarisk matupplevelse helt solo i en solvarm bil. Jag åt två av dem och sedan skämdes jag resten av dagen.
Eller när jag för inte alltför längesedan var så förbannat kär i en person som nog inte riktigt kände likadant och allting kändes osäkert. Hela min existens och humör hängde på denna människa och när jag en kväll åt middag hos mina föräldrar exploderade jag i ett helt omotiverat raseriutbrott. Inte för att någon sa något olämpligt utan för att en i familjen (nämner inga namn) hade satt ut min marsipangris som jag hade fått i julgåva från jobbet ute i förrådet där den ABSOLUT inte fick vara. För den skulle hållas rumstempererad annars förstörs den, det förstår väl vem som helst? Och detta var mitt argument när jag samtidigt hulkade över denna stackars marsipangris som skapat både kaos och kalabalik.
Igår när jag och mamma möttes i stan så var det första jag sa till henne att jag kände mig extremt pms:ig, jag hade ont här och där, jag var irriterad över ett jobb, jag var orolig över saker som kanske skulle kunna hända och jag malde på som jag vanligtvis gör när jag träffar mamma. Jag tror att det till stor del är en vanesak, att just dra de där sakerna som jag annars håller inne och så spar jag på dem och marinerar dem så att mamma ska få avnjuta alla dessa oroligheter och hypokondriska smärtor och diagnoser.
När jag berättade om denna teori för mamma höll hon med, till hundra procent.
“Men sen så vill jag ju också att du ska komma med dina nojor och oroligheter, det hade varit värre om du inte sa någonting alls”.
Och finare än så kan det väl inte bli? En klok mamma vars terapitimmar ligger på 180 000 och dessutom har hon öppen mottagning dygnet runt. Om jag ens blir hälften så förstående och tålmodig mamma så räcker det mer än väl. Mammor får ta en hel del trams, men det uppskattas enormt. Även i det tysta.
Glad mors dag alla mammor som står ut med oss.
Text: Ebba Berggren
