Metro Modes krönikör Ebba Berggren kopplar sin svåra beslutsångest till att hon tillhör en generation med alldeles för många valmöjligheter, som har blivit curlade av sina föräldrar.
Foto: Ebba Berggren & Eneida Nieves/Pexels
För ett tag sedan läste jag en studie som gjordes på unga människor som presterar sämre ju fler valmöjligheter de har.
Detta låter helt klart logiskt eftersom jag vet själv hur det lätt kan bli kortslutning i hjärnan när jag bara ska välja glassmak. Det finns helt enkelt för många smaker att välja på och detta skapar i sin tur frustration och passivitet. Jag vill liksom nästan hellre bara lämna Ica Maxi och deras 14 meter långa glasskyl än att spendera hela kvällen i ren och skär panik över att jag kanske väljer fel sort. Den risken vill jag inte ta.
Likadant om jag ska se en film. Jag ser cirka 17 olika inledningar innan jag inser att jag inte kommer att hitta den perfekta filmen för kvällen så det slutar med noll film och 30 olika trailers. Med så många val finns tanken om att hitta något ännu bättre alltid där. Girigt är det och ibland önskar jag att någon bara spände fast mig i soffan och satte på en gammal VHS och kopplade ur Netflix ur systemet. Jag behöver nästan bli påtvingad en film eller en sorts glass för att jag inte ska känna att jag går miste om något annat.
Och så kommer det till att välja karriär i ett hav av hundramiljontals olika utbildningar och strökurser och kreativa udda yrken. Sen ska du välja partner i en uppsjö av dejtingappar. Och sen ska du välja om du lever på plant-based paleo-diet eller kör LCHF och äter rött kött och bea minus pommes för det är ju faktiskt LCHF du går på. Och jag vet inte hur många gånger jag tror att jag har hittat min nya hobby eller mitt kall för den ersätts tre dagar senare med något annat. Men sen antar jag att det också handlar om att man så gärna vill kunna identifiera sig med en sak i alla denna röra, det blir ju trots allt ett stressmoment mindre när du har funnit din riktiga hobby. Vi jagar något som vi kanske inte ens vet vad det är, för att vi kan.
Vi jagar något som vi kanske inte ens vet vad det är, för att vi kan.
Igår var städexperten Marlene med i TV4-nyhetsmorgon och gick loss med dammsugaren och pratade vårstädning. Hon brann för detta, det fanns ingen tvekan om den saken. Hon bände exalterat upp dammsugarmunstycket i sådan fart att Steffo fick backa tre meter. Sen började hon rafsa i mattan på ett brännmärke och drog fram ett rakblad och putsade med sådan finess. Men hur kom Marlene fram till att hon ville bli städexpert? Hade hon testat hundratusen olika jobb innan detta eller föddes hon med dammvippa i handen?
Jag kände mig inspirerad och jag tyckte för en stund att det såg himla trevligt ut. Att flänga runt med en dammsugare i en snäv ljusgrå kostym och lackloafers med liten klack såg inte så dumt ut. Kanske skulle man… Nej. Där fick jag hejda mig. För även om jag inte vet exakt hur jag vill att allting ska se ut, vem jag ska vara och var jag för alltid ska bo och eller vad jag ska jobba med så vet jag att städning aldrig kommer vara min grej, jag kan aldrig brinna för det så som Marlene gör. Det kan min mamma och pappa stå i god för, de som curlat sönder mig i 26 år.
Text: Ebba Berggren
Här kan du läsa fler av Ebbas krönikor!
Vill du också få din text publicerad som en krönika eller debattartikel här på metromode.se? Vi är på jakt efter historier om allt ifrån skeva skönhetsideal, vikthets till prestationsångest, psykisk ohälsa och vardagsbetraktelser. Ämnen som engagerar och som behöver lyftas upp i ljuset! Skriv och berätta kort om din idé – eller skicka din färdiga text – till [email protected].
