Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

Nöje

Metro Modes krönikör Ebba Berggren uppmanar ALLA: “Släpp lös din inre Gunilla”

Jag bär på en hemlig längtan, eller kanske snarare en väntan? Något som jag inte direkt skulle stoltsera med om någon frågar mig om mina framtidsdrömmar. Inget jag kanske direkt skulle dra på ett hippt AW-mingel på någon fräck reklambyrå med kända mediaprofiler men… 

– Var ser du dig om 10-15 år Ebba?

– Jo, alltså om jag får drömma helt gränslöst så tänker jag att jag står någonstans i Bjuv en typisk svensk sensommardag utanför mitt radhus i tegel a la 80-tal med grillklämman i högsta hugg.  Jag har svettpärlor i pannan av oset från grillen och min man knäcker en Mariestad och räcker över den där han står i sina urtvättade cargo-shorts med lite för många konstiga och onödiga fickor. Han har satt en kulspetspenna i en av fickorna som är utformad i syfte för en penna, just för att känna att åtminstone en av alla dessa fack i byxan kommer till nytta. Jag grillar färdig-marinerad flintastek som jag ska servera till felix’s färdigskurna “pommes chateau” för det är fredag idag och det är sommarkrysset på TV. Och dessutom i allt detta är jag så otroligt nöjd och tillfredsställd. Det är väl lite så jag tänker.

Det svaret hade kanske inte anställt mig på någon mediabyrå där framtidsvisioner ska vara egenföretagare, ekonomiskt oberoende frilansare eller något coolt som att blir föreläsare inom sociala medier? Nej, detta kanske jag bäst håller för mig själv.

PR-geniet Daniel Redgert har myntat begreppet “Gunilligt” och pratar gärna om “Gunillor” som om det vore ett folkslag, vilket jag tycker är genialiskt.

Jag förstår precis vad han menar utan att se det som något nedlåtande, snarare tvärtom. Jag avundas en riktig Gunilla. En Gunilla kan också se olika ut för olika människor. Jag tror att alla har en liten Gunilla inom sig, och jag kan definitivt säga att jag har en som en vacker dag kommer blomma ut i full kraft.

Kanske är det i kontrast till mitt liv här i Los Angeles som får mig att längta lite extra efter just detta. Det kanske är en sorts motreaktion på all press och stress jag kan känna till och från här borta. Mitt framtida liv som en Gunilla har jag tröstat mig med dessa dagar då stressen tar över. Detta gör jag genom att fila på detaljer kring det ultimata Gunilla-livet och ibland plockar jag ifrån och lägger till.

Rent visuellt ser jag mig nånstans i 50-plus åldern, iklädd en raffig och mönstrad tunika. Jag har matchat den med vita vadkorta leggings med spetskant nedtill. Jag har håret uppklippt i någon tredimensionell rivig frisyr med hårtestar som spretar lite här och var, och en effektslinga i luggen. Jag läser tidningen Nära och jag prenumererar på Benny Rosenqvists youtube-kanal där jag lär mig ljusmeditation. Jag läser alltid dagens horoskop och jag köper sudoku-magasin med låg svårighetsgrad på grund av ett bristande tålamod.

Jag älskar att prata förseningar inom lokaltrafik och jag har långa klo-liknande naglar i en korall-rosa nyans. På sommaren drar jag fram mina vita plastmöbler i trädgården och när jag dukar fram kanellängd till eftermiddagsfikat så har jag alltid ett sådant där flugskydd i nät för kakor som jag lägger över. Jag dricker vitt vin från Bag-In-Box och jag älskar Böda camping och minigolf. När jag får gäster och det är dags att lyxa till så steker jag på en parmalindad fläskfilé som serveras med champinjonsås, isbergssallad och ranch-dressing.

Jag bjuder på tunnbrödssnittar som jag omsorgsfullt sticker tandpetare i och jag förtidspensionerade mig vid åldern 45. Och jag är nöjd. Jag är så tillfreds med mitt liv på ett sätt som inte går att jämföra med när jag var 25. Jag ser det stora i det lilla och min lycka är när jag äter en potatisbakelse från det lokala konditoriet med kokkaffe en svensk sommardag.

Det är något så fascinerande att bara se människor som är nöjda, oavsett hur deras liv ser ut så är de tillfredsställda med livet, en nöjdhet som jag avundas enormt och som jag en dag hoppas innerligt få stöta på. Jag är inte redo än, men en vacker dag, då släpper jag ut min inre Gunilla. Vi ses på andra sidan.

Krönika: Ebba Berggren
Foto till vänster: Ebba Berggren till höger: Unsplash 

Vill du också få din text publicerad som en krönika eller debattartikel här på metromode.se? Vi är på jakt efter historier om allt ifrån skeva skönhetsideal, vikthets till prestationsångest, psykisk ohälsa och vardagsbetraktelser. Ämnen som engagerar och som behöver lyftas upp i ljuset! Skriv och berätta kort om din idé – eller skicka din färdiga text – till [email protected]

metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!