Varför är vi otrogna – trots att vi är lyckliga i våra relationer?

Otrohet förknippas ofta med problem. Vi tänker att den som är otrogen måste vara olycklig, frustrerad eller inte längre kär. Men verkligheten är mer komplex än så. Många som är otrogna beskriver sina förhållanden som kärleksfulla, stabila och till synes lyckliga. Så varför är vi ändå otrogna – trots att vi inte vill förlora det vi har?

Det handlar inte alltid om brist på kärlek – utan på något annat

Många människor som är otrogna säger: “Jag älskar min partner. Jag vill inte lämna hen.” Det tyder på att otrohet inte alltid handlar om ett bristande band – utan om en inre konflikt, en identitetskris eller en längtan efter något mer personligt.

Psykoterapeuten Esther Perel, som forskat mycket om otrohet, menar att otrohet ibland handlar mindre om att söka en ny partner – och mer om att söka en ny version av sig själv. Vi vill känna oss levande, fria, sedda. Ibland är det inte partnern vi försöker fly ifrån – utan den version av oss själva som vi blivit i relationen.

Bekräftelse, nyfikenhet och förbjuden spänning

I en långvarig relation är det lätt att tappa känslan av att vara begärd. Rutiner, vardagsstress och trygghet kan sudda ut lust och spänning. Även i stabila förhållanden kan behovet av att känna sig åtrådd, bekräftad eller ny växa sig starkt.

Otroheten blir då inte nödvändigtvis ett tecken på att man inte älskar sin partner – utan en reaktion på något man saknar inom sig själv. Det handlar om att vilja återuppleva känslan av att vara spännande, fri eller någon annans fantasi.

När vi tror att vi är trygga börjar vi våga riskera

Ironiskt nog sker otrohet ibland just därför att relationen känns stabil. När vi känner oss trygga med att partnern finns kvar, vågar vi ibland ta större risker. Vi vill inte lämna tryggheten, men vi vill inte heller känna oss fastlåsta. Den förbjudna flirten blir en slags ventil – farlig, men lockande.

Fysiskt otrogen, men känslomässigt trogen?

En annan förklaring är att många inte ser otrohet som svart eller vitt. Vissa rationaliserar en affär som “bara sex” eller en flirt som “inte på riktigt”. Det är inte ovanligt att människor ser sig själva som känslomässigt trogna, trots en fysisk otrohet – särskilt om den tillfälliga förbindelsen inte hotar relationens kärna.

Men även här finns en blind fläck: de flesta partners skulle ändå känna sig djupt svikna, även om otroheten var “meningslös” i den otrognas ögon.

Vi söker utveckling, inte separation

Det finns en paradox i att vi förväntar oss att vår partner ska vara både trygg hamn och passionerad äventyrspartner. Ibland söker vi utanför relationen det som är svårt att återskapa inuti den: spänning, nyfikenhet, självförverkligande.

Den som är otrogen vill ofta inte ha separation – hen vill ha expansion. Ett “både och” snarare än ett “antingen eller”.

Så vad kan man göra?

Om vi vill skydda våra relationer mot otrohet – även när vi är lyckliga – krävs ärlighet, mod och självrannsakan. Det handlar inte bara om att vara trogen sin partner, utan att också vara trogen sig själv – och våga uttrycka sina längtan, sin lust och sin osäkerhet.

Kommunikation, närhet och lekfullhet kan hjälpa. Men det kanske viktigaste är att vi inte förutsätter att ett lyckligt förhållande automatiskt är skyddat från svek. Vi behöver fortsätta vara nyfikna – både på varandra och på oss själva.

Otrohet i lyckliga relationer är inte alltid logisk, men den säger ofta något djupt om vår mänskliga natur. Vi söker mening, frihet, kontakt och självinsikt – även när vi redan har kärlek. Att förstå det kan hjälpa oss att både förebygga och förlåta.