Jeanette Polsäter öppnar upp om en rädsla hon haft hela livet – nämligen för människor som jobbar på gym. Jeanette berättar om en gruppinstruktör vi kan kalla Jonas som alltid gör det där lilla extra när det kommer till personligt bemötande. Ett beteende som hon i smyg blir illamående av. Av den enkla anledningen att Jeanette vill vara anonym på gymmet. Känner du igen dig?
Jag har alltid varit rädd för människor som jobbar på gym. Varje gång jag kommer till gymmet undviker jag den som står i receptionen i den mån det går. Skyndar av med skorna, pressar fram ett snabbt “hej” och fortsätter genast in mot omklädningsrummet.
Häromdagen när jag promenerade på ett gå-band såg jag min grupppinstruktör, Jonas, stå och lyfta vikter några meter framför mig. Han var iklädd sina långa slimmade tights, ett minimalt linne och keps. Hans muskler glänste i spegeln av hans fuktiga kropp och jag funderade på om han hade smort in sig med olja. Han har ett sydamerikanskt utseende. Han ser bra ut.
Jag fortsatte att gå på bandet. Studerade varje rörelse Jonas tog. Plötsligt såg jag hur hans mörka ögon mötte mina genom spegeln, hans läppar skulle precis åka upp till ett stort leende när jag istället tittade bort. Min irriterande blyghet manifesteras säkert som otrevlig.
Jonas ger alltid alla klassdeltagare ett personligt bemötande. Håller kvar en djup ögonkontakt lagom länge. Hans genuina leende strålar. Och så den varma klappen på axeln när man går ut genom dörren efter ett avklarat pass. Jag blir ganska illamående av det där. Mest för att jag vill vara anonym på gymmet.
Jag har gått på Jonas pass i några veckor. Självklart har jag provat min kropp mot hans, i tankarna, sådär som jag ofta gör med nya trevliga människor. Men det är uppenbart att han gillar män. Och oavsett vad han har för sexuell läggning så handlar inte det här om attraktion. Han bara råkar vara praktexemplet av entusiastiska gym-människor som väcker fasa i mig.
Bland gym-människor känner jag mig tafatt, lat och är alltid den som använder fel teknik.
Sist när jag låg på en matta i styrketräningsrummet och försökte göra avancerade sit-ups som jag lärt mig, märkte jag hur en biffig man som också jobbar där, stod och tittade på mig. Mina armar och ben blev ännu mer i ofas än vad de redan var. Av ren skräck för att han skulle komma fram och justera mig, slutade jag genast med det jag höll på med. Började med en enklare rörelse som jag behärskar.
Jag har alltid varit rädd för människor som jobbar på gym. Kanske bär de nån slags entusiasm som jag aldrig riktigt kunnat relatera till? Jag vet inte, det ligger säkert hos mig. Eller så är de faktiskt bara jävligt läskiga?
Namn: Jeanette Polsäter
Ålder: 32
Gör: Kommunikatör
Bor: Södermalm
Instagram @skrivdivan
Text: Jeanette Polsäter
Bild: Unsplash
