Att skaffa barn någon gång i livet är en självklarhet för de allra flesta. Veckans krönikör Jeanette Polsäter hör inte till dem utan har valt att leva ett barnfritt liv. Hon ställer sig frågor som “Är det biologin som tickar så starkt i alla dessa människor eller handlar det bara om någon form av samhällsnorm – att det skaffas barn för att det är vad en förväntas göra?”

Den här frukosten hade kunnat vara helt perfekt. Utsökt stillsam för mitt introverta hjärta. Om det inte hade varit för två (eller var de sju?) småbarn i bakgrunden som skriker och kastar bröd och teskedar på marken.

För mig är det helt obegripligt att typ 95 % av Sveriges befolkning vill ha barn. Varför undrar jag? Är det biologin som tickar så starkt i alla dessa människor eller handlar det om någon form av samhällsnorm – att det skaffas barn för att det är vad en förväntas göra? Om det senare är fallet kan jag inte förstå att folk gör så mot sig själva.

Personligen är jag mycket fruktbar. Jag har gjort två aborter i mitt liv och ingen utav dem rörde mig nämnvärt, förutom omständigheten att behöva ta ledigt från jobbet och utsätta kroppen för ingrepp. Nu har jag tack och lov en hormonspiral och den fungerar utmärkt.

Jag fylls av både ångest och ljuv tacksamhet när jag hör nyblivna småbarnsföräldrar beskriva den “dagliga kampen”. Jag kan tycka att det är nog jobbigt att borsta mina egna tänder två gånger om dagen, föräldrar behöver göra det på en- eller kanske tre munnar till. Småbarnsmunnar som vägrar. Och skriker. Och sen ska sandiga galonkläder krånglas på. Jag får magkatarr av bara tanken på en morgon som börjar på det sättet.

Jag håller hårt i mina (fåtal) vänner som ännu inte har barn, men blev svårt illa till mods när jag senast för några dagar sedan hörde en utav dem uttrycka någon form av barnlängtan ”fast längre fram”. Snälla inte hon också! Sinom tid kommer alltså även hon att lägga upp en påträngande ultraljudsbild på Instagram som jag motvilligt kommer behöva gilla för att visa min (trots allt) villkorslösa kärlek för ändamålet.

Det är bara det att jag inte förstår. Jag förstår verkligen inte varför nästan alla vill ha barn? När det ödelägger ens sexliv. Utplånar ens egentid. För att inte tala om Jaget. Och som om inte det vore nog så saboterar barn frukost för alla oss som tar in på hotell för att avnjuta lite lugn och ro.