KRÖNIKA: TACK FÖR ATT DU GAV MIG KONSTEN

 

 

Jag sitter i mammas ateljé. Mina galonbyxor ligger slängda över pallen i ena hörnet, jag har dragit upp benen på stolen och ritar med tungan i mungipan. Jag älskar att vara här. Att lyssna på mammas gula radio och få låna hennes färgpennor att rita med medan hon sitter mittemot, djupt koncentrerad. Att då och då slinka ut i korridorerna, kika in i olika ateljéer och kanske få testa på att dreja hos Calle på våningen ovanför.

 

På en plats i mammas ateljé har hon satt upp teckningar som jag och mina storebröder har gjort. Varje gång jag kommer dit ritar jag en ny som hon tejpar upp. På väggarna runt omkring hänger mammas barnboksillustrationer. Ett dansande skelett. En råttprinsessa. Några knasiga djur som sticker fram ur ett nötskal. Detaljerade växter. En cyklande elefant.

 

Jag förstår inte hur det kan vara möjligt. Hur kan hon? När jag sätter penseln mot akvarellpappret åker färgen fel, pappret nöts upp av vätan och allt blir brunkladdigt. Färgpennorna gör inte heller som jag vill. Jag suckar och muttrar. Mamma kliver runt bordet och böjer sig över mig, hennes hår kittlar mot min kind. Hon visar hur jag ska använda färgpennan.

 

”Färglägg med cirklar, inte med streck.”

 

Kanske är detta det första illustrationstips jag fått av henne. Genom åren har det blivit betydligt fler. Vilken färg det är på skuggor (inte bara svarta), hur jag ska utnyttja akvarellfärgen och låta den flyta ut på pappret, vilken hårdhet på blyertspennor som är bra till vad eller hur jag ska rita av en kropp med korrekta förkortningar. När jag frågar henne vad hon tycker om en illustration är hon alltid ärlig:

 

”Den där kvinnan ser statisk ut. Var lägger hon tyngden när hon står upp? Vart faller skuggorna?”

 

Ibland säger hon också: ”Den här är illustrationen är riktigt bra Flora”. Då vet jag att den fanemej är riktigt bra, att hennes ord är sanna.

 

Det är inte med en axelryckning jag skriver det här. Jag är så tacksam för det kulturella kapital som jag har vuxit upp med, för konsten skänker mig så mycket lycka. Vånda också, förstås. Otillräcklighetskänslor ibland. Men framförallt lycka. Nu för tiden vet jag hur jag ska använda akvarellfärgen, det blir inte längre kladdigt när jag ritar. Och en sak är säker:

 

Jag längtar tills jag också kan tejpa upp mina barns teckningar på väggen.

 

 

– Flora Wiström