Programledaren Adam Alsings bortgång i samband med pandemin skakade Sverige. Nu berättar hustrun Anette Alsing om sorgen efter sin make. “Med tiden har jag fått lära mig att livet går vidare oavsett om man egentligen inte orkar, har lust eller ens vill”, säger hon till Femina.
Det var 2020 som nyheten om tv- och radioprofilen Adam Alsings plötsliga bortgång skakade Sverige. Inte ens programledarens egen familj hade kunnat föreställa sig att han skulle gå bort i den pandemi som svepte över världen:
“Det fanns inte överhuvudtaget att han skulle kunna gå bort. Inte för mitt liv. Inte ens när ambulansen kom”, berättar hans hustru Anette i en intervju med Femina. “Jag trodde att han skulle åka in och bli omhändertagen. De skulle göra honom frisk och sen skulle han komma tillbaka hem.”
“Jag var arg på hela situationen”
Den omtyckta programledaren var endast 51 år när han insjuknade i covid-19. Efter att ha drabbats av andningssvårigheter ringde han själv 112 och fördes till sjukhus, där han senare avled.
Detta var i april 2020 och pandemin var ännu ny för svenskarna. Adams tragiska bortgång var lika chockartad som svårbegriplig:
“I början var jag otroligt arg för det här jäkla corona”, berättar Anette. “Det var ju så dumt! Så otroligt korkat att det skulle komma en sjukdom, en sorts förkylning och ta livet av folk. Vad är oddsen? Och varför nu? Varför just oss? Varför han?”
Hon fortsätter:
“Jag var arg på hela situationen och för att han var så tidig att få det när man inte hade en aning hur man skulle behandla smittan. Jag vet att de gjorde så gott de kunde men om han fått det några månader senare…”
Adams kändisskap gjorde Anettes sorg offentlig. Hon slutade gå ut. Hon vill inte se löpsedlarna om sin make, ville inte träffa folk. På grund av pandemin blev begravningen liten – max tjugo personer – vilket innebär att bara den allra närmaste familjen och släkten kunde närvara.
“[Jag vet inte] om folk blir sura när man säger så men jag kan ärligt säga jag är glad för att det inte blev en stor begravning”, säger Anette. “Skulle jag stå där och ta i hand med alla i kyrkan? Behövde jag le mot dem och tacka för att de kom? Nej, jag hade inte pallat det just då.”
“Sorg är inte en sjukdom”
Anette och Adam hade levt tillsammans i nära 40 år och hade stora framtidsplaner. Adam drömde om att köpa en stor herrgård där hela familjen kunde samlas – inklusive hans första barnbarn, som var på väg:
“Han sa till vår svärdotter Ida ‘så fort du har klämt ut bebisen kommer jag och hämtar den, bara så du vet'”, berättar Anette.
Nu var drömmarna krossade. Istället påbörjades ett långt sorgearbete.
Trots att Anette var sjukskriven fram till augusti 2020 började Försäkringskassan höra av sig flera veckor tidigare:
“De undrade varför jag inte började jobba i juni. Jag försökte förklara att det inte gick men fick till svar: ‘sorg är inte en sjukdom’. Som tur var hade jag en bra läkare som hjälpte mig. Jag förstår att de behöver vara ganska fyrkantiga men jag förstod också vad folk menar när de säger att man måste vara frisk för att vara sjuk.”
Samtidigt menar Anette att jobbet – på Skatteverkets HR-avdelning – hjälpte henne att hantera den nya verkligheten:
“Jag var livrädd för att börja jobba men jag har världens bästa kollegor och ju mer jag arbetade desto mer kände jag att jag kom en liten bit tillbaka.”
“Handlade enbart om att överleva”
Så småningom hittade Anette också en psykolog som hon beskriver som ovärderlig. Efter år av terapi – och lite självhjälp – börjar livet nu kännas annorlunda:
“Det är först nu det sista halvåret som jag kan känna mig nyfiken och upplever att livet kan vara lite spännande”, säger hon.
Det är en stark kontrast mot de första åren, som enligt henne enbart handlade om att överleva:
“[D]en tanken var läskig i sig. Ska jag bara överleva? Med tiden har jag fått lära mig att livet går vidare oavsett om man egentligen inte orkar, har lust eller ens vill. De säger att man i sorgeprocesserna behöver gå igenom all möjlig acceptans och för mig behövdes de här åren.”
Till slut kunde hon också uppskatta det faktum att hennes man var en offentlig person – alla meddelanden från allmänheten fick henne att känna sig mindre ensam.
“Det blev en tröst att se hur folk verkligen hade uppskattat Adam”, berättar hon.
Idag är Anette aktiv i styrelsen för stiftelsen Adam Alsings minne. Stiftelsen har två syften: dels att främja personer och initiativ som verkar för laganda och allas lika värde (främst i mediabranschen), dels att att inspirera och uppmuntra unga människor att våga tro på sig själva.
“Vi fokuserar på de som finns bakom, de som stöttar, tycker om sitt jobb och ser andra människor, säger hon om stiftelsen. “Det hade Adam gillat.
