Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

Nöje

Krönika: “Slut på matchningar och kärleken känns längre bort än någonsin”

Metro Modes senaste krönikör Mathea Jakobsson är 23 år och sätter fingret på svårigheterna med att dejta 2020. Vad gör man om matchningarna är slut på Tinder och hoppet om att träffa den rätte börjar glida mellan fingrarna?

Det var någon som sa att när man är extrovert och flyttar till en ny stad kan man gå på tinderdejter för att slippa vara ensam på kvällarna. Så jag sållade igenom hela Malmös utbud av män i 22 till 27 års ålder.

Jag kysste kompisars kompisar. Jag drack kaffe i Slottsparken med utsikt över kanalen, spelade biljard på Biljardhallen och åt 50 kronors-pizzaslices på Opopoppa. Jag kom underfund med att Panoras stolar med muggstöd i plast inte passar sig för intimitet. Såg gratis standup på humorbaren. Jag drack min första suröl på Far i hatten med någon som jobbade på Levi’s.

Jag gick till och med så långt att jag lät en främmande man stå naken i mitt kök och dricka kaffe 30 minuter innan en vän skulle flytta in i vardagsrummet. Tillslut förklarade appen att det inte fanns någon ny person i min närhet. Då utvidgade jag sökningen till Lund och gjorde samma sak en gång till. Herbivore, Kino, Paradis, UB, Ariman, Stadsparken, Skissernas. ”Ingen ny person i din närhet”.

Det som händer när man tömmer tinder är att man samtidigt tömmer hoppet.

Jag vet att det finns de som blir tillsammans via tinder, till och med jag blev kär en gång. Det är inte det jag försöker ifrågasätta. Men när man har sett över samtliga kandidater och inser att samma tio personer – som man redan tackat nej till alltför många gånger – fortsätter dyka upp i ens flöde känns framtiden plötsligt väldigt hopplös.

För om jag är 24 år gammal och precis tagit min examen. Om det inte finns några jobb på grund av corona och inga aktiviteter att gå på på grund av corona och definitivt inga större fester med främmande människor, återigen på grund av corona. Hur ska jag då kunna hitta någon, om inte via tinder? Då tänker jag – och säkert du – att det kanske är dags att ta en paus från dejtandet. Att jag kanske inte är redo egentligen, eller att jag behöver jobba med mig själv och allt sådant där. Men ärligt talat vet jag inte riktigt vem jag är när jag inte träffar någon. Och jag tror inte att jag vill veta det heller. Måste man ens veta det?

Så jag blir desperat istället, skriver till killar som jag matchat med för två månader sedan men som aldrig blev något. Frågar en kompis om den där blinddaten som hon försökte få mig att gå på i våras. Kysser en kille som är 30 och bär bucket-hatt för att han är den enda jag inte känner på en födelsedagsmiddag. Jag drunknar i mitt egna självförakt.

Jag börjar göra yoga. Yoga för nybörjare på youtube. Funderar på om jag hamnat i någon typ av ”snart 24-årskris”. Undrar om jag är den enda i Sverige som känner mig så här extremt hopplös och samtidigt underskattad? Får någon form av upprättelse när Sigge Eklund i podden säger att han vid 25-års ålder fick en uppenbarelse och att det var först då han kände att han avslutat sitt första kapitel i livet.Kanske är det det som är kruxet, att jag just nu håller på att avsluta det första kapitlet, ett spretigt sådant.

En kompis berättade om modern kärlek och att det som skiljer oss från tidigare generationer är att vi alltid utgår ifrån jaget när vi söker kärleken. Jag vill ha, jag letar efter, jag behöver, mina värderingar, mina preferenser, mina vänner osv. Jag tycker att det låter farligt men också farligt mycket som mig. Försöker samtidigt komma underfund med vem som sa att man ska välja ut tre saker som är de viktigaste för en hos en partner och sedan ska man inte kräva mer. Men det låter ju också helt vansinnigt, gör det inte?

Minns att jag frågade en tinderkille om det en gång, hans tre preferenser; ärlig, lyhörd, smart.

Tror jag att han sa, eller något i den stilen i alla fall. Rimliga egenskaper oavsett men ska jag verkligen inte kunna kräva mer än så? Social kompetens då? Eller rolig och driven? Ifall det nu är så att jag håller på att avsluta något, ett kapitel som visserligen ger mig erfarenheter men som inte är särskilt revolutionerande för mänskligheten, kanske kan jag då dra några fjuttiga slutsatser.

Jag känner en rädsla för att jag aldrig kommer att träffa någon igen. För att man ska ha träffat sitt livs kärlek – vad det nu är – innan man fyller 25 och jag har inte sett skymten av personen. Inte för att jag inte tror att det inte finns någon där ute som är ärlig, lyhörd, smart, socialt kompetent, rolig och driven; någon som får mig att lägga undan jaget och där det visar sig att vi är rätt tillsammans. Men det börjar fan i mig brinna i knutarna!

Det bästa är kanske ändå att jag fram tills jag fyller 25 tar en paus i dejtandet. Kanske släpper pressen när jag kommit förbi första kvartalet av mitt liv. Möjligen ligger det någonting i talesättet att personen dyker upp när man som minst anar det. Och skulle det inte vara så får jag väl bara flytta till en annan stad och plocka fram appen igen.

Text: Mathea Jakobsson

Bild: Privat/Unsplash

metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!