Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

Nöje

Krönika: “Vi måste sluta se på världen med ångest”

Var går gränsen mellan att vara medveten och att drabbas av en ångest som inget kan råda bot på – och hur tidigt börjar dagens barn egentligen att utsättas för detta? Det ämnet behandlar Tora Hansson i sin senaste krönika. 

Vi sitter i köket hemma på Södermalm, kaffekopparna slår mot våra tänder och utanför fönstret faller ett stillsamt regn. Jag rör förstrött med tummen på fatet framför mig, försöker fånga upp smulor av kardemummabullen som precis låg där. Pärlsocker under naglarna och kaffefläckar på t-shirten och tankar som spirar genom tunna, osynliga band mellan oss tre. Mellan gästen, mamma och mig.​ Gästen lyfter blicken och berättar om ett barn hon träffade på en middag för en tid sedan, som under stor del av sittningen höll monolog om hur fel det är att äta korven som låg på tallriken framför henne. Korven som enligt barnet skadar våra djur, vår natur och våra kroppar.

Jag har filtrerat många tankar i mitt huvud efter att hon berättade det, försökt måla upp en bild av hur denna middagsbjudning kan ha sett ut, på hur jag skulle reagera om jag var där. Tankarna och känslorna känns tvetydiga. Ömsom sorgligt, ömsom fint. Jag är själv vegetarian sedan flera år tillbaka och motsätter mig inte alla de negativa följder som för mycket köttkonsumtion visat sig bidra till. Det jag däremot motsätter mig är dessa tunga lass av ångest som det där lilla barnet plockat upp någonstans och nu bär på. Jag motsätter mig den ångestfyllda blick som barnet snappat upp och format till egna sanningar.

Jag menar: har vår tids välmenande inställning gentemot klimatet lett oss in i ett samhälle där små barn inte vågar äta korv med makaroner för att de är rädda? Något rycker till i mig varje gång jag stöter på fragment av ångest gentemot vår värld och vår tid. Jag googlar ​se på världen med ångest ​men möts bara av länkar till diverse ungdomsmottagningar och vårdcentraler. Långa artiklar och texter om generaliserat ångestsyndrom och panikångest och social fobi. Inte det jag söker, helt enkelt. Jag behöver att någon annan har skrivit eller pratat om det här före mig, jag vill ha stöd i min skepticism gentemot en annan form av skepticism. Jag blir ofta rädd för denna tids epidemiska effekt. Vi lär oss vad vi ska tycka och hur vi ska känna och på vilket sätt vi ska agera, baserat på vilket håll diskussions och åsikts-väderstrecket pekar åt. Vi slickar på pekfingret, höjer upp det i skyn för bilda oss en uppfattning om vilket håll vinden viner. Sedan agerar vi utefter det.

Under sociala tillställningar kommer jag ofta på mig själv med att säga precis det som jag tänker förväntas av mig. Jag suckar högt när någon börjar prata om en stundande tenta. Skakar pompöst på huvudet när politiska frågor vidrörs. Nickar i samklang med alla andra. Fnissar på rätt ställen. Allt för att spä på den samvaro som kantas av ångest och bävan. I samma stund som jag upptäcker detta mönster hos mig själv, lyfter jag blicken och tycker mig se precis samma agerande från alla andra i rummet. Vi fyller i våra meningar, nickar på rätt ställen och säger självklarhet efter självklarhet. Det finns förvisso något sunt i det. Någon form av social kompetens och känsla av samhörighet. Men det vilar också en oro i det. En bekymmersrynka gentemot vår rädsla att säga, känna och tycka fel. Kanske handlar det om en dålig självkänsla hos mig själv, men jag tycker mig se dessa symtom i alla möjliga mänskliga konstellationer.

Klimatfrågan är ett bra exempel. På samma vis som jag förstår varför man väljer bort kött från sin kost, har jag även full respekt för att människor blir skrämda av tidens klimatutveckling. Det är ett stort problem där alla har sin kvot att fylla. Sitt lass att dra. Trots det vill jag själv inte beblanda mig med begrepp som ​klimatångest o​ch dylikt, som verkar ha blivit någon slags trend på sociala medier. I min mening är det viktigare att lägga energi och pengar där det behövs, det vill säga där de riktiga åtgärderna finns, istället för att slussa över all vikt på de människor som lider av denna så kallade klimatångest.

Vi människor mår dåligt över olika saker och (nästan) ingenting är skamligt, såklart, men när till och med ett typ av mående blir till en form av pandemi känner jag en stark olust. Det handlar egentligen inte om klimatet. Det som är det verkliga problemet är en rädsla som sedan appliceras nedåt från en generation till en annan. En människa till en annan. Det är främlingsfientlighet, osunda krav på oss själva och rädslor som sprider sig. Att vara rädd kan både skapa kämparglöd och tafatthet. Jag föreslår att vi börjar handla mer i linje med det förstnämnda alternativet. Jag föreslår att vi går ut och agerar istället för att stanna inomhus och begrava oss själva i vånda. För vad leder denna ångest-trend till egentligen, förutom en allt mer felvriden blick på världen?

Text & krönika: Tora Hansson. Foto: @tora_hansson, Unsplash

Vill du också få din text publicerad som en krönika eller debattartikel här på metromode.se? Vi är på jakt efter historier om allt ifrån skeva skönhetsideal, vikthets till prestationsångest, psykisk ohälsa och vardagsbetraktelser. Ämnen som engagerar och som behöver lyftas upp i ljuset! Skriv och berätta kort om din idé – eller skicka din färdiga text – till [email protected]

Metro Mode Club

SE ALLT
metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!