Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

Nöje

Linn Herbertsson: “5 viktiga saker jag lärt mig om sorg”

Att sorg hör livet till är något vi alla vet. Trots det ger orden ingen tröst när sorgen lamslår oss till marken, ibland med förvarning men ofta inte alls… Här berättar Metro Modes bloggare Linn Herbertsson om fem saker hon lärt sig av sin egen sorg efter att hennes mamma och bror gått bort! 

Linn-herbertsson-sorg

För lite över tre år sedan fick Linn vara med om någonting som ingen ska behöva uppleva, allra minst en ung tjej. Det fick hon göra när hennes mamma och bror hastigt gick bort och här delar Linn med sig av fem viktiga saker hon lärt sig under dessa tre år. Saker hon hoppas att andra i sorg ska kunna känna igen sig i och relatera med.

 

1. Första året är värst

 

– Det stämmer inte! Inte i mitt fall åtminstone. Jag gick bara och väntade på att det där första året, som alla sa var så jobbigt skulle gå över, så när det andra året kom fick jag en rejäl kalldusch, det var då jag började må dåligt på riktigt. Under första året var jag i chock, min överlevnadsinstinkt tog över och det var mycket praktiska saker som skulle ordnas så nu i efterhand var det året helt ok.

 

Den första månaden var så klart fruktansvärd och jag låg i soffan i två veckor utan att gå ut. Men det som var positivt med det första året var att folk fortfarande frågade hur jag mådde och påminde mig om att sorg fick ta tid, alla hade väldigt mycket förståelse. Det andra och tredje året har min sorg varit precis lika stor om inte större, men folk glömmer. Jag har all förståelse för det så klart och jag vet att jag inte kan belasta andra med det här, men sorg blir om möjligt ännu jobbigare när man känner sig ensam i den vilket man väldigt ofta gör.

 

2. Ingen sorg är den andra lik

 

– Jag har träffat och varit i kontakt med en del som har gått genom liknande det jag har, men ska jag vara ärlig så har jag aldrig känt något särskilt stöd i det, mer än en viss igenkänningsfaktor. Det jag har fått mest stöd av är mina nära och kära och så av er läsares kommentarer. Oj, om ni bara visste hur mycket det har betytt för min bearbetning!

 

Ni är hundratals som genom åren har lämnat avtryck här i bloggen och även om jag inte önskar någon att förlora en närstående så har jag tack vare det förstått att jag inte är ensam i det jag går genom och jag hoppas att ni har känt lika mycket stöd här i bloggen som jag har fått av er. Däremot är allas historier och berättelser så olika. Jag har aldrig träffat någon, även om denne har förlorat både ett syskon och en förälder som jag, som fullt ut kan förstå det jag går genom och få mig att känna mig hel igen. Det gör att jag har fått en otrolig respekt för hur komplex sorgen faktiskt är och bearbetningen av denna.

 

3. Tröttheten 

 

– Den kom som en blixt från klar himmel! Aldrig i mitt liv hade jag kunnat tro att något psykiskt ont skulle kunna ta sådan fysisk form. Det första 1,5 året var det inte ovanligt att jag var tvungen att gå hem och lägga mig helt utmattad på soffan, jag som i vanliga fall har energi så att det räcker och blir över. Jag minns hur jag var däckad i flera timmar och knappt kunde vakna när det väl var dags. Det var fruktansvärt och paralyserande! Det blev en ond cirkel, för istället för att kunna jobba mitt på dagen så fick jag alltid jobba kväll och var i princip aldrig ledig vilket i en lång period blev otroligt tärande både för mig psyke och mitt sociala liv. Tack och lov att tröttheten släppte till slut men det tog nästan tre år!

 

4. Meningen med livet får sig en törn

 

– Ja, vad är egentligen meningen med livet när det ändå ska ta slut? Eller är det det som är själva meningen? Många gånger har jag tänkt på all kunskap som fick plats i min bror och min mamma. Den bara försvinner och går upp i rök när man går bort, det tänker jag ofta på när jag sitter och läser och lär mig nya saker. Det är en otroligt jobbig insikt att allt det vi kämpar för kanske i slutändan bara försvinner! Jag har ju inga barn men flera gånger under årens gång har jag kommit till insikt att just barn antagligen kommer fylla ett nytt syfte och ge mitt liv större mening igen.

 

Jag har ju min lilla hund Charlie och hon har hjälpt mig otroligt mycket genom min sorg. Inte bara för att det var min mamma och bror som köpte henne utan för att jag får leva för någon annan. För ett par veckor sedan när hon slutade andas under nedsövningen så kom jag på mig själv med en jättekonstig tanke på vägen till djursjukhuset när jag skulle hämta henne. Då tänkte jag “Tänk om jag krockar med bilen nu och inte överlever? Vem ska då ta hand om Charlie? Jag måste bara leva så länge Charlie lever så att jag kan ta hand om henne på bästa möjliga sätt.” Direkt efter kom jag på mig själv, jag vill ju så klart leva mycket längre än så, men det kanske är så det känns när man får barn? Att meningen med livet är att överleva så länge som möjligt så man kan ta hand om sina barn?

 

5. Det finns ingen logik med sorg

 

– Ett år kan högtider och födelsedagar kännas ganska ok, och så året efter är det asjobbigt igen! Ett exempel är förra julen. Det kändes ok att klä julgranen, fira Lucia och julafton utan mamma och Matti. Jag trodde då att jag kanske hade tagit mig genom det värsta men så kom den här julen och jag märker att jag är extra nedstämd igen! Jag skulle inte säga att det påverkar min vardag lika mycket som i början av min sorg men jag har varit väldigt mycket tröttare och haft lättare till tårar de senaste veckorna.

 

Linns starka blogginlägg om sorg fick över 60 kommentarer och här svarar hon på responsen från er läsare.

metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!