Växte du upp på 90-talet? Här är 7 struggles som bara du känner igen
Idag är det få som fortfarande säger att “Det var bättre förr” – och du som växte upp på 90- och 00-talet är garanterat inte en av dem. Under tiden vi växte upp gick vi från inget internet alls till att få både internet, mobiltelefon och så småningom smartphones – med alla utmaningar som de medförde. Därför känner du sannolikt igen alla punkterna nedan.
1. Jakten på någons användarnamn på Lunarstorm
Ja, kids – det fanns en tid före Facebook. En tid då du, om du fattade tycke för någon på exempelvis en fest, var tvungen att ta reda på hens användarnamn på forum som Lunarstorm, Playahead, Helgon, Skunk, Bilddagboken eller vilken sajt personen nu använde. Söka på deras riktiga namn? Ha! Nej, här skulle du ha full koll på hela användarnamnet, som ofta var i stil med hockey_lover___87 eller sexxyyybitch91 (det här var innan vi oroade oss för våra digitala avtryck …). Perfekt.
2. När någon ville använda hemtelefonen när du satt vid datorn
Flera skärmar hemma? Va, vad pratar du om? De lyckligt lottade hade en (1) enorm dator hemma på 90-talet – och den använde samma nät som telefonen. Så om mamma eller brorsan ville ringa ett samtal när du satt och chattade med någon på MSN började en lång fight om vems aktivitet som var viktigast – för det gick såklart inte att göra båda två samtidigt.
3. När pengarna tog slut på kontantkortet
Kunde man inte leta fram personens telefonnummer då om man visste vad hen hette? Inte direkt; det här var precis den perioden när vi gick över från 3 tjocka telefonkataloger med namn och nummer till de som bodde i samma stad som levererades hem till oss. Alla kids hade dock kontantkort som såklart aldrig var registrerade – kontantkort som vi fyllde på med pengar genom att köpa ett kvitto på Pressbyrån med ett nummer på typ 15 siffror som vi knappade in. När pengarna tog slut – då var telefonen så gott som obrukbar.
4. Haru comviq?
Det var dyrt att ringa och SMS:a (det här var låååångt före Whatsapp, Instagram och Facebook Messenger) och ofta kostade det mer på kvällar och helger än på vardagar: tänk typ 2,50 kronor per SMS. Självklart satt man och redigerade sitt SMS så att antalet tecken höll sig under gränsen för ett meddelande och inte blev till två meddelanden. Undantaget var om båda hade operatören Comviq, och helst betalningsplanen Comviq Kompis, då det i princip var gratis. Därför var “Har du Comviq?” det första man frågade – så man visste om man sedan kunde prata i timmar eller bara säga det viktigaste.
5. Poäng på Playahead
Det gick att lura systemet på vissa sätt. Det insåg de som ville köpa coola “badges” och andra “snygga” specialeffekter att ha efter sitt användarnamn på sajten Playahead (som för övrigt var där Isabella Löwengrip a.k.a Blondinbella först gjorde sig ett namn). Dessa kostade pengar och du kunde ringa ett särskilt nummer, som såklart kostade pengar, för att ladda på med poäng på ditt konto. Så vad var då bättre än att smita in till en obevakad telefon i något avlägset rum i skolan, ringa numret och lägga av luren (ja, alltså, på en gammal telefon – du kanske har sett dem om du är född på 00-talet). Vips så kunde du ha VIP på Playahead – och skolan var många kronor fattigare.
Här kan du läsa om när MTG köpte Playahead för 107 miljoner kronor 2007. Året efter kom Facebook …
6. Vi visste aldrig när bussen gick
Att spontant dyka upp på en fest samma kväll som du fick nys om den – ja, det gick knappt. Här kunde du inte slide:a in i ett dm på Insta och fråga om vägen. Nej, planering var A och O och vi Stockholmare bar med oss tryckta tidtabeller för Söderort, Västerort eller Norrort i väskan där det stod vilka tider bussarna gick. Data på mobilen fanns knappt – och vi skulle absolut inte slösa den dyra surfen, som krävde 10 minuter för att ladda en sida som absolut inte var mobilanpassad, på att kolla en sketen buss. Om festen var i ett område som inte täcktes av just din lilla tidtabell så chansade ni på när bussen gick – och missade den oftast precis.
7. Kändisarna var SÅ långt borta
I alla tider har kändisar fascinerat oss. Och visst kan just din crush – vare sig det är BTS, Justin Bieber eller Meryl Streep – fortfarande kännas otroligt avlägsna. Men idag har du ofta en möjlighet att skicka ett meddelande på Instagram, göra ett meme eller något annat som _eventuellt_ skulle kunna fånga din idols intresse. Men när alla älskade Nick Carter i Backstreet Boys – då fick vi snällt skicka ett brev till deras fan-adress och hoppas på ett massproducerat kort med en tryckt autograf tillbaka. Om man hade tur, alltså.