Skönsjungande stjärnskottet Zara Larsson har gjort sig känd som en ovanligt frispråkig artist. För Metro Mode berättar hon om twitterbråk, kondomskandaler, feminismdebatter – och att hon satsar allt på nya skivan.
Text. Klas Ekman
Foto. Emma Svensson
Under flera veckor har hon rest runt i USA och varit uppe på nästan varenda en av landets radiostationer. Zara Larsson håller på att marknadsföra sig själv och sin EP ”Uncover” på den amerikanska marknaden. Låten med samma namn var en stor hit i Norden för två år sen, men nu ska en ny publik få höra den eftersom ”den är så jävla bra”.
När Metro Mode får tag på henne, är Zara Larsson på väg att flyga till Sverige och låter lätt tvekande när hon säger att det ska bli skönt att komma hem. Trots tempot har det varit väldigt kul att se de olika delarna av USA, även om hon inte hann stanna tillräckligt länge i de olika städerna.
– Men Texas var fantastiskt. Alla går runt med hattar och cowboyboots och är trevliga. I alla fall mot mig, men det beror väl på att jag ser ut som jag gör. Jag slipper fördomarna i ”the bible belt”, de ser mig nog som söt, kristen och blond, säger hon.
I så fall skulle de bara veta. Amerikanerna får på sätt och vis en lightversion av Zara Larsson. I Sverige har hon, sjutton år gammal, redan gjort sig känd som en ovanligt frispråkig artist. På sin blogg och i andra sociala medier har hon debatterat feminism och drivit med troll och haters. Hon fick massa kredd när hon poserade i en t-shirt med trycket ”5inist”, och när hon drog en kondom över hela benet för att få killar att inse att de inte kunde vägra kondom med att hänvisa till storleken på sina organ (och för det fick hon respekt från självaste Nicki Minaj).
– När jag intervjuats i USA har jag inte pratat om sådana saker, säger Zara Larsson. Det är lite krångligt att göra på engelska och jag vill inte förlora diskussioner bara för att de jag pratar med kan språket bättre. Jag väntar till jag kan försvara mig utan att google-translatea svåra ord.
Varför blev du så orädd, tror du?
– Jag har alltid varit en jobbig jävel som inte räcker upp handen och alltid säger exakt vad jag tycker. Varje klassrum har väl en sådan person, och i min klass var det jag. Hemma har vi haft öppna diskussioner kring middagsbordet, men mamma har alltid fått gå på möten för att jag har varit uppkäftig.
Vad säger dina PR-personer om din öppenhjärtiga stil?
– Ingenting. När jag lade upp kondombilden var de väl extra glada över att jag fick hundra tusen extra följare på tre dagar. Fast jag har faktiskt fått gå en mediakurs för att inte ska ranta iväg för mycket, utan hålla mig till det relevanta och inte tappa poängen. Men jag gick bara en gång.
Dina föräldrar då?
– Ofta tycker de nog att det är kul. Men ibland brukar mamma be mig att ta det lite lugnt. Hon vet ju att folk är elaka. Men folk är elaka ändå, oavsett om man säger något eller inte, så det skiter jag i.
När blev du feminist?
– Det har skett gradvis. I åttan var jag rädd för ordet. Jag har tyckt att tjejer och killar ska ha lika rättigheter förstås, men när jag kollar på gamla blogginlägg skäms jag ögonen ur mig. Då slutshameade jag och annat. Och det bevisar bara att jag inte förstod alla strukturer och att jag var en del av dem. I dag ser jag det inte heller som något personligt om folk bråkar på nätet. Då har de bara inte förstått könsroller och hur saker fungerar. Det handlar inte om mig. En dag fattar de förhoppningsvis mer av världen.
Varför var du rädd för ordet feminist?
– Det var den där stereotypa bilden av folk som inte rakade sig under armarna. Men varför ska man inte få låta bli att raka sig under armarna om man inte vill? Och alla killkompisar tyckte att det var äckligt med feminister, så det dröjde lite innan jag satte mig in i saken.
Nyligen bloggade du om att börja klä dig mer som en ”bad ass bitch”. Vad är det?
– För mig handlar det om att uttrycka min stil på ett originellt sätt. Alltså något som känner mer personligt än jeans och blus, vilket jag har nu. Rihanna har en ”bad ass bitch”-stil. Ibland har hon en gullig klänning, men ändå med någon sorts edge. På så sätt har det varit kul att vara i USA. Folk har lite roligare stil. Man kan se människor på gatan som klär sig skitslickt, och det gör man sällan i Sverige. Ju mer du är av en grå mus i Stockholm, desto bättre. Och jag känner mig också förutsägbar just nu.
Just nu består ditt entourage av ett par personer från skivbolaget och din mamma. Hur är det?
– Det är tryggt att ha med mig mamma och jag älskar henne, men det är klart att man inte får så mycket egen space när man är så extremt nära någon hela tiden. Så vi går på varandras nerver då och då. Sen är jag sjutton år, och det är fortfarande fyra år kvar tills jag kan gå ut i USA. Alla jag jobbar med är äldre och de vill gå ut på kvällarna, och då skulle jag inte ha någon att vara med om det inte vore för mamma. Och vi har superkul ihop, tack och lov.
Så då har du tid att plugga in gymnasiet?
– Det går så där. Det blir inte direkt straight-A. Egentligen vore det skönt att bara hoppa av, men jag vill inte bli någon som kan avfärdas med att inte ens ha gått klart gymnasiet. Det ska man åtminstone ha gjort, tycker jag.
Hur går det med det kommande albumet som ska släppas på USA-marknaden?
– Det känns faktiskt riktigt bra. Vi har grymma låtar på g och ska bara hitta rätt singel att släppa innan sommaren. Men under våren kommer jag nästan bara att vara i studion, samtidigt som vi får se hur det går i USA. Jag ska satsa allt på albumet.
Vilka jobbar du med?
– Alla i Los Angeles har skrivit åt världsartister, känns det som. Så säger de i alla fall. Men Rock City, Afrojack och Dr Luke är väl ganska stora? Det blir inga drastiska förändringar från ”One”. Jag har inga planer på att balla ur helt och göra rockmusik.
Häromsistens fick du bloggspel på en spågumma. Vad gällde det egentligen?
– Alltså, vi gick förbi en stuga där hon satt. ”Gud vad spännande”, tänkte jag. Nu vet jag inte om jag tror på sånt eller inte; om allt är förutbestämt eller om vi själva skapar våra öden. Men jag ville testa. Jag har hört att det finns dem som är on point. Men hon var jättedålig.
Hur då?
– Det hon sa var inte ens nära. Hon hittade på grejer, typ. Bara för att jag skulle köpa någon jävla kristall.
Vad hittade hon på?
– Hon påstod att jag var väldigt olycklig och inte nått någon framgång i det jag håller på med. Yeah right, tänkte jag. Det kunde inte vara mer fel.
