Ebba Berggren om kärlek och rädsla: “Kan jag tidsregistrera katastroftankar på jobbet?”
Metro Modes krönikör Ebba Berggren går in på djupet när det kommer till katastroftankar och hur nära de ligger till hands när det handlar om rädsla. Om hur ett missat samtal kan leda till de mest paradoxala tankar och hur svårt det är att stänga av dem, särskilt när det handlar om kärlek. När jag läst Ebbas text finner jag mig själv sittande med tankar om de x antal gånger jag förstorat upp saker, som egentligen inte ens finns. Känner ni igen er?
Foto vänster: Privat foto höger: Unsplash
Jag insåg precis att jag har problem. Seriösa problem.
Jag sitter på jobbet och har ett missat samtal från min halvdanske (vilket inte har någon betydelse i detta sammanhang men jag anser att detta är viktigt information ändå) kæreste. Ett missat samtal lyser stark på displayen och i ren reflex tar jag telefonen med mig ut i köket och ringer upp. Pulsen är fortfarande normal. Jag sätter igång kaffemaskinen och tar fram en kopp under tiden signaler går fram, utan svar. Nu sätter en slags lätt orolig nyfikenhet igång. Jag spekulerar lite samtidigt som jag ställer koppen under kaffemaskinen och trycker start.
Oskyldiga tankar som att jag ska köpa med något till ikväll, något jag glömt hemma hos honom börjar plötsligt ta nya vändningar. Mycket allvarligare vändningar. Jag känner plötsligt en stark förståelse för hur min pappa stissar upp sig när jag och min syster missar ett samtal från honom, jag är ju uppenbarligen exakt likadan. Jag ringer igen men denna gång klickas samtalet snabbt bort och det tutar upptaget. Sen ser jag att jag får ett sms som lyder “Jag ringer upp.” Iskallt är det och en lätt rysning kryper längst ryggraden.
– Ska du inte stänga av kaffemaskinen? Hör jag någon ropa i förbifarten.
Kaffekoppen är fylld med grumligt kaffevatten och jag ser en allvarligt skadad person susa förbi i mina tankar. Sen ser jag en obehaglig konfrontation som handlar om något gammalt snedsteg miljoner år sedan som kommit upp till ytan. Kan det handla om när jag hade roligt på hans bekostnad i morse och skrattade lite väl lömskt innan jag slog igen dörren? Snackar vi en allvarlig sjukdomsdiagnos kan vi inte ses mer på grund av mitt virriga huvud och slarviga sätt att låsa en cykel?
Jag sitter med miljontals tankar och känner mig kallsvettig på min kontorsplats. Att försöka fokusera på att färdigställa en produktbeskrivning är lika otänkbart som att mitt utspädda kaffe skulle smaka gott. De fysiska känningarna blir värre. Kommer jag spy? Är detta en så kallad panikattack som håller på att ta form? Mina ögon flackar och det känns som att mina kollegor ser en person som vilken sekund som helst ligger platt på marken, avsvimmad av sina egna katastroftankar. Och så plötsligt ringer det, en timme och trettiotvå minuter senare. Namnet på displayen har en friterad emoji-räka bredvid sig, något som innan kändes gullig känns nu osmakligt. Jag svarar med en puls så hög att jag far fram genom vår kontorskorridor och kastar mig in i ett ledigt mötesrum. Väl där sätter jag mig rakt ner på en luddig matta och förbereder mig på det värsta. Ett smärtsamt utdraget “hej, hur mår du” följt av ett “jag satt i möte innan” och jag tänker kom nu till saken innan jag exploderar.
– Jag tänkte bara höra hur du känner inför fredag, hur vi gör med middagen? De har en rätt så god löksoppa på Västra Station.
Min orospuls övergår till något mer ursinnigt och en våg av irritation sköljer över mig samtidigt som jag stålsätter mina känslor. Löksoppa? Har jag skakat, oroat, mått illa, svettats och fått noll gjort i över en timme på grund av en rätt så god löksoppa?
När vi lägger på inser jag att jag 1. Är en kopia av min far, återigen. 2. Jag har grova problem med katastroftankar. 3. Jag bryr mig om en person mer än jag faktiskt kunnat ana. 4. Jag funderar på att tidsregistrera timmen i Personal Developement under titeln “obefogade förödelsetankar”.
Vill du också få din text publicerad som en krönika eller debattartikel här på metromode.se? Vi alltid är på jakt efter historier om allt ifrån skeva skönhetsideal, vikthets till prestationsångest, psykisk ohälsa och vardagsbetraktelser. Ämnen som engagerar och som behöver lyftas upp i ljuset! Skriv och berätta kort om din idé – eller skicka din färdiga text – till info@metromode.se.