Är du mer äventyrlig av dig eller känner du rädsla inför att testa nya saker? Väcker aktiviteterna bungyjump och hoppa fallskärm obehag och ångest inom dig? Metro Modes krönikör Ebba Berggren skriver om mod och menar att vi alla är modiga – men på olika vis. Läs nedan om när hon satt bredvid en äventyrare på flyget och äntligen fick känna revansch!
Foto: Ebba Berggren, privat / Dan Gold, Unsplash
Jag är inte den som direkt tar några risker. Det fysiskt läskigaste jag har gjort är nog min flygresa på 11 timmar i ett sträck från USA. Eller möjligtvis när jag åkte “Larven” i folkets park sommaren 2011. Jag kommer ihåg att jag och min kompis sa att vi skulle åka barnkarusellen mest på skämt men innerst inne var detta precis vad jag hade klarat av. Karuseller eller åkattraktioner överhuvudtaget är för mig är ett mysterium. Samma sak när det kommer till bungyjump eller hoppa fallskärm. Jag vet inte hur många gånger jag har låtsats bli helt lyriskt glad varje gång vi skulle göra något äventyrligt med klassen i lågstadiet. Vattenland, simhall eller Tivoli brukar vanligtvis vara väldigt lockande för barn men för min del var detta ett ångestmoment utan dess like. Detta har jag ansett som ett hinder, att alltid behöva vara den tråkiga som tackar nej till rave-partaj och solkiga ostron, kättingflygaren på Gröna Lund och allt annat som innebär en smärre risk för obekvämligheter. Jag tycker det är helt fantastiskt att människor gör det där helt utan rädsla och ångest. Jag vill ju också vara precis så.
Men så slog det mig idag när jag hamnade bredvid en äventyrare på flyget som hade bestigit berg och badat med “farliga djur” som han beskrev det. Jag ställde inga följdfrågor på den faktan men jag föreställde mig hur han badade glatt med diverse giftiga borrar, sjölejon och stingrockor i en liten pool på 10 kvadrat utan minsta rädsla eller oro. Han var bara road av att få bada med “farliga djur”. Varje gång han berättade något läskigt han hade varit med om frågade han om jag hade varit med om något liknande själv. Det var på gränsen till förödmjukande att sitta där och verka som världens mest inrutade människa där en risk för mig är procentuellt tillräckligt hög för att avstå när det bjuds på provsmak av snittar på Ica Maxi i vinterkräksjuketider. Jag ville inte prata med honom mer, jag kunde verkligen se hur han gottade sig i att vara den modiga äventyraren med tusentals historier i bagaget där han nästan riskerat sitt liv. Vi kunde inte mötas någonstans i denna konversation.
Någonstans mellan Arkansas och Kentucky (om jag får lov att gissa) serverades det en lättare middag som smakade bättre än väntat men allting på den lilla plasttallriken var iskallt. Som djupfryst nästan konstaterade jag och min äventyrlige vän. Jag som tidigare tyckt att det varit pinsamt att skicka tillbaka mat eller liknande har börjat brås på min far och ser det som en självklarhet numera. Jag föreslog att vi skulle haffa nästa flygvärdinna och be dem värma upp den igen men här höll min vän inte med mig. Han tyckte att detta var lite pinsamt och menade på att han hellre åt maten kall än att behöva skicka tillbaka den och vara till besvär. Jag vände mig mot honom och tittade storögt på denna äventyrsman och frågade “Vågar du inte?” och jag kände en liten seger inombords. Han vågade inte skicka tillbaka maten och när jag slutligen satt där med en aptitlig varm flygplansmiddag och han med sin iskalla bricka så kände jag revansch och framförallt så kände jag mig ypperligt modig. Min äventyrsvän må bestiga fler berg än mig men när det kommer till att våga vara till besvär, där kammar jag överlägset hem vinsten. Alla är vi modiga, bara på olika vis.
Text: Ebba Berggren
Vill du också få din text publicerad som en krönika eller debattartikel här på metromode.se? Vi är på jakt efter historier om allt ifrån skeva skönhetsideal, vikthets till prestationsångest, psykisk ohälsa och vardagsbetraktelser. Ämnen som engagerar och som behöver lyftas upp i ljuset! Skriv och berätta kort om din idé – eller skicka din färdiga text – till [email protected].
