Det är en konst det där, att tjafsa. Få utlopp för sina frustrationer på ett kreativt sätt. Det kräver en viss övning och finess, något jag själv har praktiserat i över två decennium. Flera av våra söndagar här hemma ägnar vi åt att spela rysk roulette där huvudfrågan lyder ”vad vi kan tjafsa om idag?”.
Söndagar då både jag och min kille får utlopp för oroligheter som egentligen skaver. Vi siktar på lämpliga petitesser och blåser upp dem med högtryckspump. Ska jag skjuta mot disktrasan eller ska jag rikta mot de där obegripliga jättepatronerna han envisas om att ha i köket? Med lite fantasi och ett öga för detaljer finns det alltid något att tjafsa om. Och förra söndagen var inte bättre. Jag tror vi slog personligt rekord.
Det började med att något skavde, ett missförstånd från kvällen innan låg som ett lågtryck i sovrummet. Vi pratade inte med varandra utan knorrade mest på varsin sida av sängen. ”Är du sur?” frågar han och jag svarade ”när du frågor om jag är sur blir jag sur” – och där gick startskottet. Snabbt låste jag upp mitt inre vapenskåp och lät kreativiteten flöda. Två missnöjda skott på tomma toarullar och ett skott mot triss-vinnaren på TV4. Min kille fick en otrevlig föreläsning (hint) om hur man inreder ett litet rum och Skavlan fick en känga för hans inställsamma intervjuteknik.
Jag fick skit för att det fanns smulspår av friterad majs i sängen och mitt bristande engagemang i hur jag bäddar. Kulmen nådde vi sen eftermiddag. Då uppstod en oväntad hjärtefråga som antagligen projicerats fram under dagen och jag debatterade om en macka jag tidigare packat in i folie. Denna macka blev min hjärtefråga. Den förbannade kavringen med prästost och medwurst hade jag omsorgsfullt förberett och den åkte ner i min killes väska innan han skulle iväg. När jag senare upptäckte att mackan låg orörd kvar i väskan blev jag fly förbannad. Det var droppen.
Jag skulle minsann inte stå och bre mackor i förkläde åt en otacksam man som inte ens äter av den. Min kille fick be om ursäkt gång på gång men jag gick på likt en ilsken insekt. Det fanns inget slut. Jag körde korsförhör om varför han betett sig som han gjort. Jag fick utförliga förklaringar om hur han råkat ta ett bett av foliet, att han inte hann, att han var mycket tacksam för mackan, han glömde den bara. Och så höll det på.
Ända tills jag tuppade av och vaknade upp nästa dag som en ny människa med en insikt om att det inte var mackan som var det egentliga problemet. Det var ju det faktum att han är så dålig på att frysa in bröd. Men det spar vi till nästa söndag.
Text & krönika: Ebba Berggren
Foto: Ebba Berggren till vänster Unsplash till höger
Vill du också få din text publicerad som en krönika eller debattartikel här på metromode.se? Vi är på jakt efter historier om allt ifrån skeva skönhetsideal, vikthets till prestationsångest, psykisk ohälsa och vardagsbetraktelser. Ämnen som engagerar och som behöver lyftas upp i ljuset! Skriv och berätta kort om din idé – eller skicka din färdiga text – till [email protected].
