MIN ÄLSKADE ÄLSKADE AFFÄRSPARTNER OCH LIVSKAMRAT KARIN JIMFELT-GHATAN HAR GÅTT UR TIDEN.
Vi var själsligt enbenta vi två, när ödets nyckfullhet korsade våra vägar. Vi satt på ett biografcafé på Nybrogatan i Stockholm när jag pratade hejvilt om en idé jag hade.Du skissade i ditt block och efter en kvart vände du på dina papper.
Nåt sånt här?
Jag föll. Tolkningen oss två emellan var så svindlande omedelbar. Plötsligt fanns där en kraft i luften emellan oss som inte fanns innan vårt möte.Jag var förtrollad och chanslös. Det jag upplevde var obegripbart starkt. Så jag mer eller mindre föll på knä och friade kreativt till Karin.
Vill du starta ett modeföretag tillsammans med mig? Snälla.
Hon sade ja.
Jag hade inget val, den kraften fick inte gå till spillo.
Från den dagen lutade vi oss emot varandra, i total tillit, gav varandra full frihet att utveckla våra respektive penslar i den gemensamma känslokraft vi skapat.
Och vi började våga gå framåt, lutade mot varandra.
Vad som sen hände skulle fylla två inbundna böcker, men vi byggde ett mirakel. Och just den resan tar vi en annan dag.
Men Karin räddade mitt liv när jag var som svagast…och jag hennes på samma vis.
Odd Molly börsnoterades sedermera och vi byggde en familj i hela världen som fick vara med och dela skratten, modet, självdistansen och framgångarna.
Det är nu drygt 2 veckor sedan Karin gick bort efter en kort tids sjukdom och allt i mitt liv är nattsvart.
Karin var den största. En av de italienska modeikonerna sa till mig en gång i Berlin att ingen i hela världen äger Karins förmåga och genuina kunskap i alla material och tekniker. Ingen. Ingen annan ägde passionen för att skapa kvalitet ända in på insidan av varje litet plagg.
Och jag fick färgsätta hennes konst i mitt osynliga språk, för att understryka vårt charmiga vansinne och vårt absoluta kall till att ge modekärlek till alla kvinnor. Inte bara dem i de fina magasinen.
Jag lovade Karin tidigt i vår gemensamma resa att jag en dag skulle ta ett steg tillbaka och få sitta frivilligt ringside (vi delade alltid scenen vi två) och betrakta henne ta emot bekräftelsen för hennes ändlösa gåva.
7 år senare satt jag där på Cirkus på första bänkrad och fick se blyga Karin rodna när hon tog emot priset som Årets svenska designer, till stående ovationer. Karin gick sen rakt ut i publiken och gav mig hennes vinstbukett.
Bifogat fotografi är mitt starkaste minne av hur vi älskade varandra.
Med ändlös kärlek och tacksamhet för att få ha varit dig nära i över 20 år, du mänsklighetens Tre Schilling Banco.
Jag har jätteont nu. För hålrummet efter dig är skoningslöst.
Dig för alltid tacksam.
Ensam utan dig.
Min saknad är omöjlig att sätta i ord.
Din forever
Per
(Text Per Holknekt Linkedin)
