Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

Nöje

Veckans spökhistoria: “Jag gjorde misstaget att släppa in de svartögda barnen!”

De senaste åren har historier om vanliga människor som möter svartögda barn haglat på internet och oavsett vem som berättat om det så har mötena alltid sett ut på samma sätt. När någon är ensam hemma, mitt i natten och hör en knackning på dörren…

Veckans skräckis bjuder på en riktig rysare bestående av ett mail skickat till sajten Weekin weird där en kvinna berättar om vad som hände när hon släppte in de svartögda barnen i sitt hem en iskall vinternatt för drygt ett år sedan.

black-eyed-children

Låt mig börja med att säga att jag vet hur svårt allt detta kommer att vara att tro på, men nu när min hälsa har tagit en vändning till det sämre så vill jag varna andra. Jag gjorde misstaget att låta de svartögda barnen (även kallade Black Eyed children) komma in i mitt hus och nu är jag orolig att jag kommer att dö på grund av det.

Jag bor strax utanför en mindre by i Vermont. Det är en gata med en tätt sammansvetsad grupp av människor där alla känner alla. För lite mer än ett år sedan vaknade jag upp mitt i natten då en näve knackade på dörren.

Det var mitt i vintern precis under en snöstorm då de närliggande bergen och vägarna var mycket hala. Min första tanke var då att någon hade varit med om en olycka och behövde hjälp.

När jag tittade ut genom fönstret kunde jag se att det automatiska strålkastarljuset var tänt. Jag kunde även se att det fanns fotspår i snön som hade kommit från vår väg och fram till vår uppfart men jag kunde inte se någon bil utanför, vilket jag tyckte var märkligt.

Vår ytterdörr var skymd från fönstret men jag kunde se att någon stod precis utanför. Jag kände mig plötsligt lite rädd så bestämde mig för att väcka mannen som fortfarande låg och sov för att känna mig lite säkrare.

Medan jag berättade för honom vad som pågick slog näven återigen på dörren, då gick maken till dörren och öppnade. Utanför stod det två barn, kanske runt 8 år gamla och tittade rakt ner i marken.
black-eyed-childrenDe var inte klädda för vintern och min första tanke var att de måste ha varit kristna Mennonite-barn men såvitt jag visste fanns det ingen stor gemenskap av Mennoniter i närheten av oss.

En normal reaktion hade så klart varit att dra in dem i värmen, linda filtar kring barnen och koka lite varm choklad men någonting kändes fel och trots att instinkten skrek att vi inte skulle släppa in dem så gjorde vi det.

Min man frågade hur det var med dem, var deras föräldrar var och liknande frågor men barnen tittade aldrig upp svarade bara “de kommer snart att vara här”. Min man tog med barnen till soffan och försökte prata med dem medan jag gjorde varm choklad i köket.

Jag hörde hur maken frågade massor av frågor som vart de kom i från, vad som hade hänt men fick bara till svar “våra föräldrar kommer att vara här snart”. De verkade inte alls rädda för att vara i främlingars hus och talade med en märklig och monoton röst.

Jag började märka att våra katter (vi hade fyra) gömde sig förutom Pigeon som var i köket med mig. Normalt sätt är våra katter väldigt nyfikna, vänliga och sociala men den här gången var de inte alls det. Alla hår på Pigeons nacke stod upp och svansen var uppblåst medan han tittade på barnen i vardagsrummet.

När jag böjde mig ner för att klappa honom och se vad som var fel väste han och började morrande backa tills han stannade upp under köksön. Jag har aldrig sett honom göra så innan.

När jag gick in till vardagsrummet satt barnen tysta och stilla medan min make höll huvudet i händerna. Jag frågade honom vad som var fel och han sa bara att han plötsligt kände sig väldigt yr.

Jag vände mig mot barnen för att ge dem deras varma choklad när de tittade upp på mig. Jag flämtade! Jag ville bara släppa kopparna på plats och springa därifrån när jag såg att deras ögon var helt svarta! De hade inte någon som helst vita utan bara svarta hål.

När de såg att jag blev rädd frågade de om de kunde låna toaletten. Jag försökte ta mig samman och pekade ner mot korridoren där badrummet låg. De gick in i badrummet tillsammans och jag skyndade att berätta för maken vad jag hade sett. Han hade sett dem också och sa att det såg ut som hans bror när han skadat sig illa och fått jättepupiller efter en bilolycka.

Precis då gick strömmen i hela huset samtidigt som min man börjar att blöda näsblod. Min man hade aldrig tidigare under vårt äktenskap blött näsblod och jag visste instinktivt att detta hade något att göra med barnen. Jag började gråta samtidigt som jag sprang för att hämta papper till maken.

När jag hade hämtat papper och var på väg tillbaka mot vardagsrummet fick jag syn på barnen i mörkret precis framför mig samtidigt som maken ropar mitt namn. Jag har aldrig tidigare varit så rädd när barnen plötsligt säger “de är här nu” och går ut genom dörren, som de lämnar vidöppen.

Min man hoppade då upp från soffan för att stänga dörren och föll nästan omkull. Vi tittade ut genom fönstret och såg en svart bil på tomgång i slutet av vår uppfart som sedan körde därifrån. Strömmen kom tillbaka ungefär 30 minuter senare men ingenting skulle någonsin bli detsamma igen…

Under de närmsta månaderna försvann våra tre katter. Vi kan bara anta att de sprang iväg någonstans och aldrig kom tillbaka men det värsta var att vi hittade Pigeon död på vardagsrumsgolvet. Det såg ut som han hade kräkts blod och veterinären sa att han fått någon form av blödning.

Efter min makes första näsblod fortsatte de frekvent tills vi bokade en tid hos läkaren. Efter flera undersökningar fick min man diagnosen hudcancer, en aggressiv sådan. När läkaren frågade oss om han solade solarie så trodde vi båda att han skämtade, men tydligen var den här typen av melanom kopplad till överanvändning av solarie.

Läkarna tror att han kommer att återhämta sig, men kan inte förklara hur han kunde bli så dålig – så snabbt. Min man har aldrig arbetat utomhus och aldrig tyckt om att spendera tid i solen.

Sedan händelsen har jag också lidit av regelbundna yrselattacker och näsblod. Jag har även haft andra symptom som jag inte kommer att nämna här, men lita på mig när jag säger att jag plötsligt är i mitt livs värsta skick.

Vi har berättat om upplevelsen för alla vi känner men fått en hel del skratt till svar när vi förklarat att vi tror att sjukdomarna är kopplade till detta.

Vi vet vad vi upplevde och jag önskar varje dag att min man inte skulle ha öppnat dörren. Ni får gärna publicera min text och sprida den vidare så att fler inte gör samma misstag. Mitt tips är att låsa dörren, ringa polisen och bara vänta på morgonen…

Läskigt?? EH JA och (sant eller bara påhittad bra spökhistoria) så är frågan, hur sjutton ska vi kunna sova i natt? 

Foto och spökhistoria: Weekin Weird

metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!