Det är lätt att bli sentimental när man gifter sig, men det var klappat och klart redan innan vi skickade ut inbjudningarna. Mamma skulle vara med i strålkastarljuset under de lyckligaste minuterna i mitt liv – på vägen mot min blivande man.
Jag var fem år gammal när jag och min bror snällt satte oss i bilen den där tidiga vårmorgonen. Utan gnäll och bråk – just den här gången… Våra liv skulle från och med det här ögonblicket förändras – vi visste då bara inte hur.
Vår vardag efter skilsmässan bestod av mig, min ett år äldre bror och vår hårt arbetande mamma. Jonglerandes två tuffa och rätt så underbetalda jobb. Numera bosatta i en hyreslägenhet i utkanten av den lilla staden.
Jag och min bror fick ofta följa med mamma på jobbet. Av den enkla anledningen att hon saknade barnvakt, och annars inte hade fått vardagen att gå ihop. Men på oss gick ingen nöd. Vi fick låna sparkcyklar som vi susade fram med längs korridorerna bland havet av sladdar (som egentligen var kablage till företaget Saabs alla fordon).
Att mamma var den starkaste personen i hela vida världen visste jag redan då. Hon visade tidigt att livet belönar handling, och att allt går – bara man bestämmer sig.
Så kom dagen då mamma träffade en ny man – och vi blev en familj. Och även om det följde en tid då alla återigen fick anpassa sig till en ny familjekonstellation, var det underbart att få se mamma lycklig.
Sedan den dagen har de båda krattat vägen för oss numera tre barn. Jobbat och slitit för att kunna köpa ett fint hus som vi fått förmånen att växa upp i. Kämpat på för att både kunna betala alla räkningar varje månad – samt ta med familjen på semester då och då.
Framförallt har de överöst oss med kärlek och trygghet – och tidigt talat om för oss att vi kan bli och göra precis vad vi vill. Bara vi likt dem är beredda att kämpa för det.
Det är lätt att bli sentimental när man gifter sig, men det var klappat och klart redan innan vi skickade ut inbjudningarna. Mamma skulle vara med i strålkastarljuset under de lyckligaste minuterna i mitt liv – och det var hon.
Foto: Martina Lundborg
