7 livsförändrande saker jag lärde mig – av mitt livs första maraton

Om anmälan till mitt livs första maraton egentligen handlade om en mildare 30-årskris är fortfarande oklart… Men efter år av vilja – men enorm rädsla för 42 kilometer löpning tog jag en vacker vårdag tag i saken och anmälde mig till mitt första maratonlopp. På köpet lärde jag mig en handfull livsförändrande saker! 

1. Träning ger resultat

Det här kanske inte kommer som en nyhet men tål att upprepas -och påminna sig själv om. Att anmäla sig till ett maraton är inte särskilt svårt – att upprätthålla träningen inför det är desto svårare. Men att se resultat av allt slit är mödan SÅ värd!

2. Du klarar SÅ mycket mer än vad du tror

Det är så sant som det är klyschigt men fast hjärnan skriker NEJ så har kroppen ofta mer energi att ge. Maraton eller annat mål i livet – det är lika häftigt varje gång du inser att du klarar mer än vad du tror.

3. Positivt tänkande är ett aktivt val

Dagarna innan loppet kom hypokondrin och hälsade på. Jag fick helt plötsligt en klump i halsen, blev snorig, hostig och fick ont i foten. Natten inför loppet fick jag inte mer än fyra timmars sömn och vaknade negativ, nervös, utmattad och svag. På väg till loppet beslutade jag mig ändå för att aktivt ändra fokus och tänka positivt (hade inget annat val). Jag påminde mig själv om att stanna i nuet och inte slösa energi på vad som kunde gå fel eller hur jobbigt det skulle bli. Det hjälpte mig att fullfölja loppet – samt ha kul  på vägen.

4. Smärta behöver inte (alltid) vara farligt 

Efter ett par mil börjar ben, fötter och rygg vanligtvis att värka – det hade jag lärt mig redan under träningen inför loppet. Stegen blir tyngre och hjärnspökena hälsar på med jämna mellanrum och viskar att du nog inte orkar… ändå! Att du har för ont för att fullfölja och att du behöver stanna. Men detta hör lite sporten till och är inte så farligt (du känner din kropp bäst och vet vilka signaler du bör ta på allvar och inte).

5. Maraton är för alla  

Det häftigaste med att stå på startlinjen inför loppet var att se alla peppade deltagare – i åldrar från 20 och uppåt. Gubbar och gummor med grått hår varvat med män och kvinnor (samtliga med helt olika kroppsbyggnader) i sina bästa dagar. Jag insåg, när jag blev omsprungen av personer, 40 år äldre än mig själv att maraton inte bara är för vissa personer – utan för alla! Och klarar jag detta (vilket jag gjorde) så klarar du det med!

6. Det är lätt att bli beroende

Jag hade turen att få uppleva ett lopp jag kanske aldrig kommer att få uppleva igen. Där allt gick relativt lätt och jag fick känslan av att sväva fram. Jag log, sjöng och dansade genom milen high five-andes med publiken. På riktigt! Efter loppet kom jag tillbaka “till verkligheten” och nu klurar jag redan (fyra dagar efter loppet) på vilket som blir mitt maraton nummer 2.

7. Nej, ingenting är omöjligt

Visst är det häftigt när man påminns om att ingenting är omöjligt här i livet? Bara man är beredd att jobba hårt för det! Känslan när man landar sitt drömjobb eller checkar av ett stort mål på bucketlistan är obeskrivlig och föder mersmak. Dream big och påminn dig själv om var du började för att inse hur långt du faktiskt kommit.

Foto till vänster: Unsplash till höger: privat