Krönika om att inte döma efter ytan: “Jag var 14 år första gången jag ville dö”
I veckans krönika slår “alltid glada” Evelina Carlson en gång för alla hål på myten om att man automatiskt mår bra – bara för att man skrattar och ler.
Så många gånger som folk har frågat mig hur jag mår, och fortsatt: “det är ju alltid bra med dig”, innan jag ens har getts en chans att svara. Så många gånger som jag annars svarat precis samma sak – “det är bra”, utan att ens ha känt efter hur jag faktiskt mår. Precis som du.
För det är ju bara en artighetsfras, ingen vill egentligen veta hur vi mår på riktigt, ändå. Det är ju alltid bra med mig. För jag är alltid den som skrattar högst och längst. Ibland frågar folk varför jag skrattar så mycket. Ibland frågar de till och med, om jag någonsin är ledsen.
De skulle bara veta att jag ibland vaknar av att jag skrattar i sömnen. Men de kommer aldrig att få veta vilka utav mina skratt som är på riktigt. För utåt sett är jag en typiskt glad person som skrattar nästan jämt, för att det är roligare så.
Mitt signum är ett leende på läpparna, somliga kallar mig till och med kroniskt lycklig. Men ibland gråter jag nästan varje dag, trots att det är mycket som gör mig glad. För att det är minst lika mycket som gör mig ledsen. Men. Det är ju alltid bra med mig.
Så, jag gömmer smärta bakom ett leende, sminkar mina söndergråtna ögon och klär min trötta kropp i vackra kreationer för att dra fokus från det som skaver och gör ont. Jag gör falsk marknadsföring av mig själv. Jag bygger upp en fasad, till den grad att jag inte längre vet vad som finns innanför.
Jag gör allt i min makt för att inte låta någon få en chans att se igenom mig. Fastän att jag lever med mitt hjärta utanpå. Precis som du. För jag är inte ensam.
Den sociala stigmatiseringen av psykisk ohälsa, leder ofta till självstigmatisering. I mitt fall till den grad att jag har fått höra att det har gått ett helt liv sedan första gången jag borde ha sökt hjälp. Jag var bara fjorton år första gången jag ville dö. Och jag sökte inte hjälp. Jag läste självhjälpsböcker i smyg, istället.
Jag jämförde mig med andra som hade det sämre, förminskade min egen smärta och mina egna behov och tänkte att jag inte hade det illa nog. För att söka hjälp.
Jag hade så svårt att acceptera och erkänna för mig själv att jag (ändå) mådde så pass dåligt. För att det inte var (och inte är än idag), socialt accepterat att vilja ta sitt liv.
Så många gånger som folk har frågat mig hur jag mår, och fortsatt: “det är ju alltid bra med dig”, innan jag ens har getts en chans att svara. Så många gånger som jag annars svarat precis samma sak – “det är bra”, utan att ens ha känt efter hur jag faktiskt mår. Precis som du.
För det är ju bara en artighetsfras, ingen vill egentligen veta hur vi mår på riktigt, ändå.
För att det är lättare så.
Text & krönika: Evelina Carlson
Foto: Till vänster – Elin Jöninger till höger – Unsplash
Vill du också få din text publicerad som en krönika eller debattartikel här på metromode.se? Vi är på jakt efter historier om allt ifrån skeva skönhetsideal, vikthets till prestationsångest, psykisk ohälsa och vardagsbetraktelser. Ämnen som engagerar och som behöver lyftas upp i ljuset! Skriv och berätta kort om din idé – eller skicka din färdiga text – till mode@metro.se.