Tävlingslöparen Rachele Schulist: “Att smalare är lika med snabbare – det är bullshit”

Att du måste vara supersmal för att kunna prestera på topp som långdistanslöpare är en gammal förlegad uppfattning som bidrar till både psykisk och fysisk ohälsa hos många idrottare. Det här är något som amerikanska löparen Rachele Schulist uppmärksammar på sin Instagram där hon berättar om hur hennes viktuppgång har gjort henne till en starkare och bättre idrottskvinna. 

År 2014 sprang amerikanska college-löparen Rachel Schulist in på fjärdeplatsen i NCAA cross-country championships på tiden 19:54 på 6 kilometer. Hon hjälpte dessutom sitt lag på Michigan State University att vinna deras första nationella titel. I år, 2016, slutade Rachel tolva i de nationella tävlingarna på tiden 20:07 – men hennes personliga vinst var ändå så mycket större än för två år sedan.

I ett uppmärksammat Instagraminlägg berättar Rachele om vad hon har gått igenom under de två senaste åren. Hon visar upp två bilder, sida vid sida, från de båda tävlingarna. Och även om Rachele fortfarande har en slimmad kropp på bilden till höger (från 2016) så väger hennes 178 cm långa kropp nästan 10 kilo mer än på bilden till vänster från 2014, berättar hon i en intervju med amerikanska Runner’s World.

I inlägget beskriver hon att även om hennes kropp tidigare passade in i mallen för hur en tävlingslöpare ska se ut så var hon olycklig på insidan. Men trots att hon varken mådde bra psykiskt eller fysiskt så fortsatte hon sin hårda träning – vilket resulterade i en allvarlig stressfraktur hösten 2015. Det var först under den långa rehabperioden som Rachele insåg att hon måste göra en förändring.

“Även om jag visste att det inte är hållbart att vara för liten, så var det svårt för mig att tro att jag kunde bli framgångsrik och fortfarande vara samma löpare om jag inte var så smal”, skriver Rachele på sin Instagram.

Nu när hon har hittat tillbaka till sin kärlek för löpning och tävlar igen så har hon också bevisat för sig själv och många andra att det definitivt går att prestera på topp med fler kilon på kroppen.

“Att du måste se ut på ett visst sätt och att du måste vara smal för att vara en snabb löpare – det är ‘bullshit’, avslutar Rachele inlägget som i skrivande stund har över 3 000 likes och 200 kommentarer från bland annat elitlöpare som Kate Grace och Kara Goucher.

Left:NCAA 2014. Right: NCAA 2016. Look at the picture on the left. If in your mind this is what a “good” or competitive distance runner looks like, please, keep reading. The truth is I was very unhealthy. My teammates and coaches will tell you that I was not happy; I was disengaged with my teammates and missing out on life. My coaches warned me about the consequences of running in this unhealthy state, but seeing as my running was going well I ignored them and figured they were wrong. And in the fall of 2015 I paid for it when I found I had a stress fracture. Last year consisted for the most part of training in a pool and sitting on the sidelines while the rest of my teammates got to train and compete. Slowly my body healed and I could start to run again. But mentally, another battle had begun. Even though I knew being too small is not sustainable, it was hard for me to believe that I could achieve success and be the runner I used to be without it, and I allowed myself to believe this for the better part of this season. My coaches told me time and time again that I am still the same runner as 2014, just stronger now and have the talent to be successful, but whenever I looked back at what I used to be I was discouraged all over again. The better part of this season I allowed this lie to dictate my running, and my running suffered as a consequence. The day before our conference meet I was so discouraged and worn down from beating myself up I could only lay in bed, and decided that after this meet I was going to give up and quit running because I doubted I could ever be good again without being unhealthy. My coach could tell from my race plan that I was not mentally engaged and the night before Big Tens called me in to talk. He asked me at what point I was going to draw a line in the sand and put an end to whatever was holding me back from running the way I know I can. So I did. Because the truth is, the idea that you have to look a certain way and be thin to be a fast runner is bullshit. It’s a lie that a lot of people in the running community buy into. (Continued in comments)

Ett foto publicerat av Rachele Schulist (@racheleschulist) Dec 4, 2016 kl. 12:35 PST

Foto: Image of Sport & Instagram/@Racheleschulist

Läs mer:

• löpning
• Psykisk ohälsa