Flora Wiström om hur hon skrev nya boken Hålla andan: “Jag tycker om att få skapa en värld som jag kan vistas i”
Flora Wiström, 25, startade sin karriär som bloggare redan som 12-åring. 2016 debuterade hon som författare med Stanna. Nu är hon aktuell med en ny roman om sexuellt maktutövande, syskonskap och prestationskrav. När hennes senaste bok Hålla andan släpptes 2019 berättade hon i en intervju med Metro Mode om boken, skrivandet och delade dessutom med sig av sina bästa tips för den som själv vill skriva en bok.
Flora Wiström började skriva redan som barn, men då i en dagbok – helt ovetandes om vilken inverkan det skulle ha på hennes skönlitterära skrivande. Det var först efter gymnasiet som tanken om att en dag skriva en bok kickade in. Den nya romanen Hålla andan började hon skriva på en solstol i Italien, då utan att veta vad tangentslagen skulle resultera i.
– Jag skriver inte kronologiskt. Jag skriver scenerna hipp som happ utifrån vad jag är sugen på, vilka idéer som kommer till mig. Jag vill bli förvånad under skrivandets gång, vill ha utrymme att följa nya idéer, och det går inte om man bestämmer allt i förväg. Då låser man liksom ute en stor del av sin kreativa förmåga, säger Flora.
I Hålla andan får vi möta Mina, storasyster Daria och lillebror Sam. Mina har precis tagit studenten och Sam sommarjobbar på gym. Daria är en otroligt målmedveten elitsimmare, som också bär på stora hemligheter vilka syskonen oväntat tvingas fördjupa sig i.
Är det något i boken som du känner igen från dina egna tonår?
– Sam och Mina är syskon och älskar förstås varandra någonstans djupt inne, men är oförmögna att uttrycka det i annat än slag och bråk. Hat och kärlek är så sammansvetsat i deras syskonrelation. Jag och min ena bror stod knappt ut med varandra förrän han flyttade hemifrån. Det var först då som jag fick perspektiv på vår relation och kunde känna att jag saknade honom. Då fick jag också syn på allt vackert vi delar. Och vilket stöd vi varit för varandra genom uppväxten.
I Floras fall är det en fördel att gräva där man står. Att hämta upplevelser och erfarenheter från sig själv, för att sedan sväva iväg och hitta fler vyer.
– Jag tror att det är en förutsättning för att kunna skriva. I alla fall i mitt fall. Jag börjar nysta i något som jag går och grubblar på, något jag har hört, sett eller något jag varit med om. Och så försöker jag associera så fritt jag kan, och låta scenerna glida iväg från ”sanningen” och ”hur det var egentligen”. Man brukar ju säga: Det som känns i dig känns också i andra. Och det tror jag på. Att våga lita på att det man skriver om, som vibrerar inom en, också kommer vibrera i den som läser.
En av hennes drivkrafter inom skrivandet är att få klarhet i saker som sker inom sig själv, men även kring det som sker hos andra.
– Det låter kanske klichéartat, men ofta när jag läser något jag har skrivit så kan jag få mer klarhet i mig själv, eller i andra. Som att se det ur ett drönarperspektiv. Jag tycker också om att få skapa en värld som jag kan vistas i, leka i, som blir högst verklig. Och sen att få dela den världen med andra! Det är otroligt.
Men precis som det är för de allra flesta så är det inte alltid som lusten för det man håller på med är på topp. När Flora själv hamnar i den situationen hjälper det att försöka vara snäll mot sig själv.
– Ibland skiter jag i att skriva när jag känner för starkt motstånd, för skrivkrampen hör ofta ihop med självförakt, och när jag har mycket ångest försöker jag tänka ”okej, idag är jag för hård mot mig själv, jag får skriva en annan dag när jag är lättare i sinnet”. Men om jag har haft en lång period då jag inte har skrivit så försöker jag mjukstarta genom att läsa mycket. Det brukar nästan alltid inspirera mig att själv skriva. Då har jag plötsligt svårt att låta bli.
Vad betyder skrivandet för dig?
– I perioder när jag inte skriver så blir jag väldigt tjurig och svår att ha och göra med. Jag tror att det handlar om att jag landar i mig själv när jag skriver, jag vänder mig inåt, lever i min inre värld. Där kan jag vila, tänka klart, känna ostört. Så skrivandet är svinviktigt för att jag ska må bra.
Vilket tror du är det största felet man gör när man börjar skriva en bok?
– Finns det något rätt och fel sätt? Det tror jag inte. Men det är klart, jag har hört många säga ”jag ska skriva en bok en dag”. Men så skriver de aldrig dagbok, för aldrig anteckningar, skriver aldrig något utöver handlingslistor och jobbmail. Då tror jag att man sätter väldigt mycket press på att den där boken ska bli bra. Jag ser framför mig hur man sätter sig framför datorn, öppnar ett tomt dokument och börjar sidan med ”Kapitel 1”. Som att man tänker att man ska kunna klämma ur sig en hel bok trots att man aldrig skriver annars. Det kan ju förstås gå, men jag tror att de bästa texterna blir till när man har värmt upp sitt språk, hittat en ton och skrivit kontinuerligt ett tag.
Dina tre bästa tips till någon som vill skriva en bok?
1. Träna på att skriva snabbt och fritt, utan att tänka för mycket. Alltså: Våga stanna kvar i känslan av att texten spretar. Redigera kan du göra sen, men i början ska du tömma huvudet ut över tangenterna eller ut i pennan. Att börja redigera en text för tidigt tar ofta död på känslan. Ett bra tips är att flödesskriva varje morgon. Testa att göra det en vecka, bara skriva fritt, utan prestation och se hur det känns.
2. Hitta folk att dela text med. Gärna någon annan utöver din mamma eller bästa kompis. Helst någon annan som skriver! Det är inte så hjälpsamt med ”jättebra” eller ”vad duktig du är”, utan man vill åt läsare som kan utmana en och säga ”det här tycker jag var spännande för att …” eller ”det här tycker jag är övertydligt …” etc. Är du tjej eller ickebinär kan du gå med i Facebookgruppen Skrivgäris. Det är ett skrivcommunity där du också kan hitta textkompisar.
3. Ha tålamod. En mur byggs med en sten i taget. En bok med ett ord i taget. Det kommer ta tid. Du kommer ha hybris, du kommer våndas, du kommer vilja stryka allt, du kommer ha hybris igen, och våndas igen. Det är en del av processen. Jag har följande ord som bakgrundsbild på datorn: Små steg framåt är också framsteg.
Du har spelat in Hålla andan som ljudbok också, hur var det?
– Åh, det var skitkul. Först var jag jättenervös, men jag kom in i det ganska snart. Jag känner min text så väl, vet hur den ska låta rent rytmiskt och därför gick det ganska lätt att läsa in den. Men det var svårt att läsa dialogen. Sidor med mycket dialog fick jag läsa om flera gånger tills det kändes rätt. Det går ju att läsa ”vart ska du?” på olika sätt. Anklagande, förvånat, uttråkat, nyfiket etc. Det var också kul att läsa hela boken från början till slut, utan att stanna upp och redigera något. Det har jag aldrig gjort förut. Jag fick vara i berättelsen, snarare än i orden.
Vad är det bästa med att skriva böcker riktade till unga?
– Unga är hungriga, vi längtar efter böcker att känna igen oss i. Jag upplever att det finns en otrolig värme hos mina läsare. De hör ofta av sig och berättar om hur de läst mina böcker eller hur böckerna har fått dem att känna. Vi är vana att kunna ha direktkontakt med de kreatörer vi inspireras av, till skillnad från den äldre generationen som inte rör sig i sociala medier lika mycket.
Tror du att det blir några fler böcker framöver?
– Ja, det hoppas jag. Jag skriver på något nu, men det kanske ändrar skepnad till något annat än en roman. Det är för tidigt att säga. Men jag tänker att jag ska skriva tills jag dör, så förhoppningsvis hinner jag koka ihop några fler böcker till dess.