Rapport från sandlådan: “Inskolningen som aldrig tog slut”
Utmaningar som kan uppstå vid en inskolning på förskolan, stora som små, berättar Metro Modes nya krönikör Sofie Lundgren om i sin första fredagskrönika. Framöver kommer hon att skriva om att vara mamma, om utmaningar och kaos men också om att få möta världen på nytt, genom ett barns ögon.
Illustration av Anna Nilsson
Det är oftast svårast för föräldrarna, har folk sagt till mig i månader inför att mitt barn äntligen fått en plats på den kommunala förskolan i vårt bostadsområde. Vi bor i en hyresrätt på två rum och kök i en stadsdel i utkanten av Göteborg. Det är fullkomligt översvämmat av förskolor och småbarnsfamiljer och det första steget var att helt enkelt lista fem önskemål på var vi ville få plats. Här gjorde vi vårt första misstag. Man kan söka kommunal förskoleplats sex månader i förväg, något jag och min sambo kom på när det var fyra månader kvar till planerad inskolning (och med planerad menar jag vår planering.) “Vi sökte i början av maj”, svarade andra mammor i området med barn i samma ålder när jag berättade i augusti att vi precis hade skickat in vår ansökan. VI KOMMER ALDRIG ATT FÅ EN PLATS, skrek jag till sambon och började fundera över hur man eventuellt kunde dryga ut föräldradagarna i ytterligare ett halvår. Soppa? Havregrynsgröt? Funkar höstskor som vinterskor om man trycker ner en extra strumpa?
Men redan en månad efter inskickad ansökan fick vi reda på att Max hade beviljats plats på en förskola ett stenkast bort. Från den 25:e januari var han välkommen, med namnlappar i samtliga kläder och fodrade regnställ. Max blev ett och ett halvt i början av januari och han visade tydligt att de långa coronaanpassade dagarna hemma med morsan inte riktigt var vad han hade tänkt av livet. Trots timmar av klossbyggande och pekboksbläddrande tillsammans började han mer och mer gå över till avancerade akrobatiska konster som att dra ut en köksstol och klättra upp på bordet, ta sig upp i de högsta fönsterkarmarna och försöka häva sig upp från golvet med hjälp av olika gardiner.
Hur har då den första veckan på förskolan varit? Vadå första veckan tänker kanske ni nu, han började ju den 25:e? Det tog ca fyra dagar inskolning innan han väckte mig mitt i natten med en två timmar lång nysattack. Näsan rann som aldrig förr i fem dagar och den sjunde dagen var vi välkomna tillbaka. Vi vabbade oss alltså igenom halva inskolningen, men det är helt normalt har jag förstått.
De första gångerna jag lämnade honom reagerade han inte alls utan lekte bara vidare ute på gården med pedagogerna och de nya kompisarna. Jag var stolt, oerhört stolt över att ha fostrat ett så självständigt barn. Tills sambon frågade om vi kanske hade misslyckats kapitalt med något. Anknytningen? Jag insåg också efter några dagar att han inte alls var så obrydd som jag tidigare trott, han hade helt enkelt inte märkt att jag var borta. Att mamma sa hejdå hade sorterats bort när det fanns så mycket roligare saker att tänka på. Plastdjur, cyklar och spadar typ.
Hur är den här förskolan då? Den som vi fick plats på så lätt? Svaret är enkelt, den är fantastisk. Den kanske inte ser mycket ut för världen men på insidan gömmer sig underbara pedagoger och en lugn och trygg barngrupp. Max kommer släpandes på vinterskorna (tradera, världens bästa grej?) varje morgon när jag sitter med kaffet. Han vill gå ut och leka, han vill till föris? När jag lämnar honom och säger ett tydligt hejdå hör jag hur han gråter en skvätt (och det känns ju hemskt nog lite skönt med tanke på det där om anknytningen) innan han hittar favoritduplot och slänger det i förskolegolvet. När jag går ut från gården känner jag inte alls det där som folk sa till mig, att det är jobbigast för föräldern. Det är nog inte speciellt jobbigt för någon av oss. Och om några timmar går jag ju och hämtar honom igen. Älskade unge.
Läs mer:
Rapport från sandlådan: “När morsan fyndar hårvård i skafferiet”
Rapport från sandlådan: “Psykbryt på vårdcentralen”
Vill du också få din text publicerad som en krönika eller debattartikel här på metromode.se? Vi är på jakt efter historier om allt ifrån skeva skönhetsideal, vikthets till prestationsångest, psykisk ohälsa och vardagsbetraktelser. Ämnen som engagerar och som behöver lyftas upp i ljuset! Skriv och berätta kort om din idé – eller skicka din färdiga text – till info@metromode.se.