Den ena känner sig mest hemma i Stockholm, den andra i Sydney. De har inte samma vänner, har jobbat med skilda saker och gick i varsina skolor – de svensk-australiensiska tvillingarna Miranda och Elektra Kilbey är så olika som två syskon kan vara. Men de har en viktig sak gemensam.
– Vi har olika smak när det gäller allt, berättar Elektra, utom vår musik. I vår kreativa process är vi lika. Och tur är det, för sedan ett och ett halvt år tillbaka är musiken det enda som de sjungande systrarna bakom bandnamnet Say Lou Lou hinner med.
Det började med singeln ”Maybe you”, som gjorde succé på nätet, och sedan kom uppföljaren ”Julian”. I dagarna släpps låten ”Better in the dark”, från albumet som kommer nästa år.
De föddes i Australien av sin svenska mamma och bodde där tills föräldrarna skildes när systrarna var tre, fyra år. Då tog mamman med sig barnen till Sverige, men de åkte tillbaka varje år för att spendera tid med sin australiensiska pappa och släkten där.
– I tonåren flyttade vi dit och började high school, men det var inte världens smartaste val. Man blir ganska distraherad av att bo vid stranden som tonåring, säger Miranda och Elektra förklarar med ett skratt:
– Snygga surfare!
Systrarna hoppade av skolan och jobbade ett år i Sydney innan de flyttade tillbaka till Sverige och gick klart gymnasiet. Efter det föddes Say Lou Lou. Men det var inte självklart att de skulle satsa på musiken ihop.
– Jag ville hitta på något med musik och vi har alltid sjungit mycket tillsammans, säger Miranda och vänder sig till Elektra:
– Och så tänkte jag att vad fan, det vore inte lika soft att göra det ensam som att göra det med dig. Du var svårövertygad, men jag övertygade dig!
Hur är det att jobba ihop då?
– Don’t start! Det är skitjobbigt och det är…, börjar Elektra, men Miranda avbryter:
– Det är soft, för alla konflikter blommar upp och…
– … sedan dör de, fyller Elektra i och knäpper med fingrarna.
De förklarar att det är viktigt att säga ifrån direkt och inte låta irritationsmoment byggas upp över tid och bli stora konflikter. Där är de helt överens, men när de ska beskriva på vilka sätt de är olika, tycker de… lite olika.
– Du är väl mer ”taggarna utåt”, haha. Igelkotten! säger Miranda.
– Jag hatar när du säger så! ”Du har taggarna utåt idag”, som en 40-årig lärare.
– Du kan vara lite mer gnällig, fortsätter Miranda.
– Jag är inte gnällig alls!
– Vi kallar henne Gnällson Mandela.
Umgicks ni mycket under uppväxten?
– Nej. Vi hade olika vänner och gick i olika skolor. Vår mamma ville inte att vi skulle bli såna där tvillingar som sitter ihop och inte kan göra saker utan varandra, säger Elektra.
Men resultatet av det de nu gör tillsammans har blivit en riktig succé. Musiken, som redan har fått fans över hela världen, beskriver de som eterisk, drömsk pop med inslag av mjuk rock, särskilt när de spelar live. Musikaliteten är ett arv från båda sidor av släkten, – föräldrarna spelar i olika band, liksom mor- och farbröder. Och farfar är pianist.
– Vi är skamfläcken, skrattar Miranda. Alla andra i vår släkt plockade upp gitarren och började spela när de var två år. Jag och Elektra kände oss rätt pressade. När vi var tre år bad de oss spela något, men vi bara: ”VI VILL INTE SPELA!” Vi klädde ut oss till mamma istället, lånade hennes kamera och tog gruppbilder med våra gosedjur.
Efter en uppväxt med resor fram och tillbaka mellan två kontinenter håller systrarna nu till i London och Stockholm, där Miranda har sin lägenhet. Men Elektra känner sig fortfarande mest hemma down under.
– Det bästa med Australien är livsstilen, miljön och klimatet. Och maten. Allt är närproducerat, ekologiskt och fräscht, säger hon och fortsätter:
– Det bästa med Sverige är tryggheten. Och bra värderingar.
Miranda håller med.
– När jag är med mina kompisar här kan vi diskutera samhälls-politiska saker en hel kväll, helt naturligt. Om jag skulle göra det i Australien skulle de bara: ”Men gud, måste vi prata om det här nu?”. Det är likadant i London. Jag försökte diskutera Miley Cyrus och de bara: ”Gud, vad du är pretto!”. Det är inte pretto att vilja prata om kvinnorollen i musikbranschen, säger Miranda bestämt.
De är båda intresserade av politik och kultur, i alla former. Film, konst och litteratur inspirerar dem i låtskrivandet.
– Joyce Carol Oates har vi läst mycket. Det är ofta kvinnoöden, väldigt dramatiskt och rått ibland, säger Elektra och Miranda
konstaterar:
– Om man läser hela tiden, oavsett om det är ”Femtio nyanser av honom”, Alice Munro eller science fiction, så tar man hela tiden in nytt språk och nya sätt att formulera saker på. Nya sätt att tänka.
– Helena Skoog
Foto. Jonathan Gorrigan
