Börje Salmings fru Pia om livet efter ALS-diagnosen: “Ett mörker”
När Börje Salming fick diagnosen ALS i juli följde en svår tid för hockeylegendaren och hans familj. “Då var det kolsvart”, säger Salmings hustru Pia i en intervju med Expressen.
I somras kom den ledsamma nyheten att hockeylegendaren Börje Salming hade drabbats av nervsjukdomen ALS – Amyotrofisk lateralskleros:
“Jag har fått ett besked som har skakat om livet för mig och min familj. De tecken, som antydde att allt inte stod rätt till i min kropp, visade sig vara sjukdomen ALS. På ett ögonblick förändras allt”, berättade Salming i ett uttalande till TT i augusti.
Börje Salmings fru om sjukvårdssystemet: “Inte människovärdigt”
I en intervju med Expressen berättar Salmings hustru Pia om den svåra tiden efter diagnosen, som kom i juli:
“Då var det kolsvart. Han var jättedeprimerad och jätteledsen. Fram tills man vet säkert har man ändå hoppet om att det inte är så illa som det verkar”, säger hon. “Det kom också en rädsla, att han skulle överföra det här till sina barn. Men det var inte genetiskt. Så han var jättelättad för den delen. Men sen har vi gått i ett mörker här.”
Sedan de första symtomen dök upp i våras har Salmings sjukdom utvecklats snabbt, från muskelryckningar till en oförmåga att tala och svälja samt en svaghet i kroppen. Idag använder han sig av en iPad och gester för att kommunicera, och får i sig näring genom sondmatning.
Pia beskriver hur hela familjen måste hjälpa till för att få den nya vardagen att gå ihop – hon menar att de inte har fått tillräckligt med hjälp från vården. Tills sjukdomen blir allvarligare är det enda stödet Salming har rätt till hemtjänst som kommer på vissa tider under dagen. Han kan inte få personlig assistent då han är över 65.
“[D]et finns alltså inte vård i hemmet som fungerar för folk som är sjuka i ALS. Och jag är så jävla frustrerad och förbannad och ledsen, det här är så sjukt”, säger Pia och fortsätter:
“Jag har läst så många historier om människor som drabbats. Det är inte människovärdigt! Det handlar om personer som hade kunnat få leva ett par månader till, om de hade fått den hjälpen man egentligen skulle få, för att man ska kunna vara i hemmet så länge som man kan.”