noje

Ebba Berggren: “På sociala medier verkar jag leva livet men min ensamhetsångest är brutal”

Av: Metro Mode
20 June 2019

Att bo utomlands och få lite distans till hemma kan i många fall vara utvecklande, uppfriskande och helt underbart, men även vara kantat av en hel del ensamhetskänslor och saknad. Det kan Metro Modes krönikör Ebba Berggren skriva under på. Här sätter hon ord på hur ett liv kan se så rosaskimrande perfekt ut på sociala medier – för att i verkligheten vara något helt annat.

Jag knyter handen i fickan och går över skolgården i Santa Monica i 30 graders värme. Jag har rosa balett-tights under shortsen på väg till min första lektion och jag passerar ett fönster som reflekterar min spegelbild. Vem är den där människan? Jag känner inte igen mig själv. Jag märker att lappen jag håller i fickan börjar bli fuktig. Under balettlektionen tänker jag att jag snart ska få ringa, och då ska jag försöka ta mig samman och låta positiv. Fokuserar på att det har gått bra i skolan och att livet inte är så svårt som jag hela tiden gör det…

När professor Mitchell tackar för lektionen och vi alla applåderar pianisten skyndar jag mig ut i korridoren. Jag köper kaffe på Starbucks i vanlig ordning för 5 dollar och sätter mig i solen och tar upp telefonen. Jag har en plats precis utanför matsalen där jag alltid sitter. Här sitter jag ensam varje dag när jag har håltimme och jag skäms ibland när jag ser bekanta ansikten. Jag vet vad de tänker och jag känner mig sorglig. Min ensamhetsångest är brutal men jag känner mig handlingsförlamad när det kommer till att göra något åt det.

Jag pratar med mig själv i mina tankar. Jag försöker trösta men det är svårt att låta trovärdig när jag inte har någon annan som kan styrka det jag säger. För jag pratar ju bara med mig själv. Och ibland är jag rädd att jag har blivit knäpp och tappat fattningen totalt. Det är nära, det känner jag. Jag är precis vid bristningsgränsen och den där klumpen av ångest har nu växt sig från magen upp till halsen. Jag är så himla olycklig och jag vet inte ens varför. Men jag ska bara hålla ut. Sen kan jag kollapsa, jag ska bara hålla mig tills jag är på svensk mark.

Jag har blivit mästare på att trycka undan känslor, jag är helt iskall och jag förväntar mig någon typ av posttraumatisk stress som kommer att utlösas förr eller senare. När jag ringer mamma så hör jag TV:n i bakgrunden. Jag känner en enorm avundsjuka och bitterhet över att jag inte är där men jag vågar inte visa det. Jag berättar om saker som har gått bra och trots att jag berättar hur jag längtar hem så bryter jag inte ihop, det gör jag aldrig. Jag vet inte om jag får mer ångest över att höra mammas röst, det enda jag vill är att vara där och ingen annanstans.

Jag vill att någon ska ta hand om mig, det känns som en evighet sen. Jag vill bara få vara liten, om så bara för en dag. När vi lägger på så har jag en och en halv timme kvar innan nästa lektion. Jag ringer upp en vän som jag inte känner så väl, bara för att prata med någon. Jag berättar om hur fantastiskt allting är och att jag inte vill åka hem. Det är skönt men jag känner hur icke trovärdigt det låter. Tydligen verkar det som att jag har det helt underbart, utåt sett. På sociala medier verkar jag leva livet. Om de bara visste tänker jag.

Jag scrollar bland poddar som hjälper mig genom håltimmar och ensamma kvällar. Jag tar upp det skrynkliga pappret som jag alltid bär med mig i fickan och kryssar i en ruta. Ett helt papper är fyllt av datum och dagar som jag själv har skrivit dit. 21 dagar och 21 tomma rutor är kvar på pappret. På min app i telefonen räknar den ner från 21 dagar och 32 minuter tills planet lyfter hemåt. Om 21 dagar och 32 minuter är jag äntligen påväg hem till ett sammanhang och en tillvaro utan denna påtagliga ensamhet.

Jag ska aldrig mer flytta utomlands, det lovar jag mig själv. Sju månader senare sitter jag på tåget påväg till Stockholm för att jobba under några veckor. Trots att det bara är en stad fyra timmar bort med tåg så är flytten betingad med USA, och det ger mig ångest. Varför stannar jag bara inte i Malmö som jag har lovat mig själv. För att när jag är i Malmö vill jag iväg och när jag är iväg vill jag hem till Malmö. En förvirrad person med flyktigt beteende kanske en utbildad terapeut hade sagt. Jag blir aldrig nöjd och söker ständigt efter något nytt. Inte konstigt att jag känner mig ensam, visst?

Foto vänster: Ebba Berggren Foto höger: Unsplash

Text: Ebba Berggren

Annons

Läs mer:

Ebba Berggren: “På sociala medier verkar jag leva livet men min ensamhetsångest är brutal”

Metro Mode rekommenderar