Han hade åkt ändå från Kanada, till lilla Malmö och mig. Han som spelade i ett välkänt band med hundratals beundrare och kärleksförklaringar från alla håll och kanter och här stod han på centralstationen i Malmö med förhoppningar om att han snart skulle få en ”Swedish girlfriend” som han själv uttryckte det.

Med en gnutta hybris i blodet mötte jag upp honom vid pressbyrån där han stod två meter lång och en stor ryggsäck i handen. Detta var kanske fjärde gången vi träffades och väl medveten om risker var jag inte ens i närheten av att ana vad som komma skall.
Det fanns ingen direkt gnista mellan oss (inte enligt mig i varje fall) men viljan av att detta skulle vara den rätta var stark nog för att ge det en riktigt chans första kvällen.

Jag tror att vi började känna förakt gentemot varandra redan dagen efter att han anlänt. Det går nog inte riktigt att förklara men jag hade en stark känsla av att jag ville vara ifrån honom, och då hade vi kanske spenderat cirka 12 timmar tillsammans hittills.
För att krydda till det ytterligare hade vi sen tidigare bestämt att vi skulle till Barcelona tillsammans under tiden han var här. Detta som skulle bli något romantiskt och avkopplande blev i själva verket en total jäkla mardröm.

Om vi tar det från början och betar igenom de viktigaste händelserna skulle jag nog säga att det hela startade ungefär tre timmar innan vi skulle boarda planet till Barcelona. Jag som är flygrädd tänkte lyxa till det med en 10 mg sobril i kombination med en spansk åksjuketablett, och ni kan ju bara tänka er vilken cocktail detta visade sig vara.

Dåsig och vindögd släpade jag mig till gaten och försökte hålla god min, men jag anade en viss irritation. Jag spände fast mig och slocknade på två röda och när vi hade landat drog han mig upp i armen och väl framme vid bagaget satte jag mig på hans vagn som han plockat med sig och lyckades välta vagnen i mitt dåsiga tillstånd. Mr. Kanada blev fly förbannad av detta och jag själv kunde inte hålla mig för skratt då han gång på gång upprepade meningen ”I’m not your babysitter” var på mitt svar ”Yes you are” provocerade honom ytterligare.

Med bristande kommunikation berodde detta enbart inte på språkbarriärer utan helt enkelt på två personligheter som krockade totalt. Jag tyckte att han var pretentiös, svår och humorbefriad samtidigt som att han tyckte att min sarkasm och ironi tog över alldeles för mycket. Olikheter sägs ju komplettera varandra men jag har nu i efterhand insett att detta inte stämmer för fem öre. Hans vana vid smutsiga turnébussar gjorde att jag framstod som världens mest ordentliga perfektionist vilket jag egentligen är totala motsatsen till.

Det fanns mycket vi inte höll med varandra om, exempelvis att jag gillar att sova i en skön säng och äta god mat, ganska självklara saker enligt mig. Detta var dock inte till hans fördel menade han, man ska vänja sig vid en sämre standard för att kunna tackla oväntade motgångar. Detta låter bra i teorin, men mindre kul i praktiken då han tyckte att vi skulle bädda bäddsoffan i motsatt riktning så att en sylvass trälist skulle skava längst ländryggen. Och detta för att vänja sig vid eventuellt sämre sängar i framtiden.

På stranden kände han sig utsatt av människor som sålde läsk och han hade det tufft för att det var gluten i allt, vilket han inte åt.
När jag köpte nybakade frukostfrallor åt han torra gryn som legat i kallt vatten. När jag drack en öl drack han en grön vetegräsdrink. Jag tror att jag kände att min gräns var nådd när jag upptäckte bromsspår på de nyinköpta vita handdukarna och jag visste att det var dags att agera.

Jag styrde riktningen mot närmsta bankautomat och tog ut pengar som skulle täcka byns sjaskigaste hostel, med tanke på hans önskan om en sämre standard. Väl tillbaka berättade jag för honom att det var dags för honom att lämna lägenheten och att jag hade hittat ett hostel. Chocken i hans blick går nog inte att beskriva men jag kan mycket väl tänka mig att ingen tidigare har bett honom lämna på detta sätt.

Och den där teorin han hade om sämre levnadsstandard visade sig bara vara ett spel för galleriet. Han skulle ha hotell och havsutsikt för att finna inspiration till kommande album. Rockstjärna eller inte, det hade inte spelat någon roll. Hädanefter vill jag träffa någon som kompletterar mig på rätt sätt, och inte som torkar sig med mina handdukar bara för komplettera det faktum att jag inte gör det.

Text & krönika: Ebba Berggren
Foto: Ebba Berggren (vänster), Unsplash (höger)

Vill du också få din text publicerad som en krönika eller debattartikel här på metromode.se? Vi är på jakt efter historier om allt ifrån skeva skönhetsideal, vikthets till prestationsångest, psykisk ohälsa och vardagsbetraktelser. Ämnen som engagerar och som behöver lyftas upp i ljuset! Skriv och berätta kort om din idé – eller skicka din färdiga text – till [email protected].