På söndag vankas det fars dag och det finns delade åsikter om detta verkligen ska firas. Det finns pappor i många olika skepnader. Vissa pappor är fantastiska och andra borde kanske inte få vara pappor. Jag har turen att vara en av dem som fick en fantastisk pappa.
Jag förundras ofta över hur mina föräldrar stod ut med mig som liten och jag undrar om jag någonsin kommer kunna gottgöra dem. Som liten var jag en envis nej-sägare, jag var ängslig och jag hatade mat. Jag avskydde det mesta som barn annars anser är roligt. Jag ville inte gå på kalas, jag avskydde att bo på hotell och gå på restauranger och att sova över hos kompisar var för mig helt ofattbart att detta skulle vara något nöjesfyllt. Jag ville helst bara vara hemma, äta ris med soja och titta på Amadeus Mozart-filmen alternativt leka kassabiträde med mamma. Då var jag i mitt essä, min trygga borg och mina nerver var inte på helspänn. Spontanitet fanns inte i mitt vokabulär och mitt kontrollbehov gjorde mig till en dryg meter kort autokrat med ständigt sura mungipor. Rubbades rutiner blev det panik där hemma och hur stort tålamod och överseende mina föräldrar än hade i och med detta så är det ju svårt att förutspå eventuella rubbningar i vardagen. Exempelvis som när min syster drabbades av blindtarmsinflammation när hon var åtta och jag var sex. En typiskt svår sak att förutse och kontrollera.
Jag var som liten extremt beroende av min mamma, hade jag kunnat hade jag helst suttit fastklistrad på henne 24/7. Var hon inte hemma, eller svarade hon inte när jag ringde blev det kalabalik. Jag minns hur jag och pappa (som också gärna hetsar upp sig när någon i familjen inte svarar i telefon) triggade varandra de gånger mamma exempelvis var ute på en trevlig middag med sina väninnor och missade våra samtal. Jag skrekgrät i ren panik och pappa for runt i kalsong (minns tydligt att pappa alltid sprang runt i kalsonger under dessa krissituationer) och han var ofta två sekunder från att sätta sig i bilen för att leta reda på henne. Samtidigt som han ringde runt till hennes vänner, arbetskamrater, ja alla som hade koppling till mamma. Vi är till stor del av samma skrot och korn jag och pappa, vilket ibland gör att vi lätt triggar varandra när vi är nervösa.
Så när min syster fick läggas in på sjukhus blev min mamma tvungen att följa med och bo hos henne och kvar blev pappa och jag. Framtidsprognosen för denna vecka såg inte ljus ut, men det visade sig bli en av de bättre och mest minnesrika veckorna under min uppväxt. Jag tror att vi båda bara var tvungna att acceptera att mamma Helene (familjens ständiga grundpelare) var tvungen att vara borta några dagar och vi intog någon typ av överlevnadsläge. Vi skaffade nya rutiner jag och pappa denna veckan. Jag mjukstartade helgen hos mina morföräldrar och när pappa hämtade mig den söndagen började livets vecka. Min pappa är ingen mästare i köket, han är bra på att tycka till om mat men att tillaga har aldrig varit hans starka sida. Detta betydde att Happy meal från McDonalds drive-in på Midhem i Malmö stod på menyn varje kväll. En Happy meal med fyra små nuggets plus sötsur sås till Ebba och en McFeast utan ost till pappa. En liten milkshake med vaniljsmak till mig och en cola till pappa och vi var i hamn. Åh, vad vi hade det gött. Detta förtärdes vid köksbordet och kvällen avslutades i soffan med någon film av pappas val. Jag vet inte ens om jag borstade tänderna den veckan eller om jag sov i pyjamas. När vi gick och la oss sov jag tätt intill pappa när han berättade om sin uppväxt i Ronneby blev det tyst mitt i berättelsen och en kraftig snarkning tog ton. Vi åkte till bokskogen med vår hund Charlie och vi tittade på Saltkråkan. När mamma och min syster kom hem igen var vi nog lite smått stolta både jag och pappa. Vi klarade det galant tillsammans bara vi två, vid köksbordet med en Happy meal och en liten milkshake. Vad mer kan man begära?
Grattis igen världens bästa pappa. Tack för att du gång på gång lyckats lugna min oroliga själ. Och grattis alla pappor som förtjänar att bli grattade. Ni är guld.
Krönika: Ebba Berggren
Foto till vänster: Ebba Berggren till höger: Kelly Sikkema / Unsplash
Vill du också få din text publicerad som en krönika eller debattartikel här på metromode.se? Vi är på jakt efter historier om allt ifrån skeva skönhetsideal, vikthets till prestationsångest, psykisk ohälsa och vardagsbetraktelser. Ämnen som engagerar och som behöver lyftas upp i ljuset! Skriv och berätta kort om din idé – eller skicka din färdiga text – till [email protected].
