Krönika: “Hade jag inte gjort den läskiga flytten till LA hade jag inte hittat min grej”
“Att utöva mindfulness med hjälp av en cognacs-tryffel är väl ändå ett rop på hjälp?”, det frågar sig Metro Modes krönikör Ebba Berggren i sin jakt efter “sitt kall” i yrkeslivet. Här sätter hon ord på hur vägen dit kan se ut.
Ingen kan väl sticka under stolen med att mycket känns rätt luddigt och oklart i 20-års ålder. Oskar Linnros sjunger om att det är så jäkla skönt för att han aldrig mer ska bli 25 och jag kan ju inget annat än att hålla med. Även om jag som många andra i min ålder har en viss åldersnoja så ser jag fram emot att bli lite mer säker på var jag hör hemma.
Givetvis kommer jag att ändra mig hela livet och så ska det ju vara. Jag tror på en lång meritlista inom drömmar och yrken som jag aldrig genomförde, det tyder ju ändå på en viss kreativitet? Men kanske inte en gång i månaden, utan snarare få andas ut litegrann och låta det komma mer sporadiskt. Säg vartannat eller vart tredje år.
Det finns ju också en hel del fördelar med att vara totalt förvirrad i sin existens. “Förvirring är välkomstmattan vid kreativitetens dörr” som man så fint säger, inte sant? Och jag kan bekräfta detta med en rad olika exempel. Jag har i kriser fått för mig saker som kanske inte helt har stämt överens med vad jag verkligen vill. Jag har letat med ljus och lykta efter något som faktiskt är jag, när jag tvivlar på det. Jag har haft planer på att bli kriminalare, konditor, sufflör, obducent och jag har föreläst i förmågan i att styra tankar.
Jag fick en bok som handlade om hur du vänder pessimism till optimism av min syster och efter att ha läst denna bok blev jag plötsligt läromästare i detta ämne. Den som fortfarande är vän med mig efter denna kris och detta väldigt ocharmigt sätt att predika på med pekpinne, likt en hobbypsykolog utan självdistans, du förtjänar ett pris. Jag tycker synd om min mamma som har fått stå ut med att ha fått se mig sväva iväg med alla möjliga olika teorier jag för tillfället fått nys om.
Hon har drabbats hårdast och hon har fått stå ut med min vassaste och längsta pekpinne. Ibland undrar jag vad mamma har tänkt i sin tystnad, men med det sagt vill jag dock absolut inte veta. I kriser och i lätt sinnesförvirring har jag fått för mig saker och i vissa fall har jag till och med känt att ett steg längre och jag kommer falla för en sektliknande organisation. Något jag kanske kan undra lite över idag men som kändes fullt naturligt då var när jag utövade någon typ av mindfulness på mitt före detta jobb i en chokladaffär i Malmö.
Jag hade precis blivit singel, blev tvungen till att flytta hem till mina föräldrar och jag hade känslan av att inte veta varken upp eller ner. Jag stod och stirrade mig blind på en “ägglikör med saffran” samtidigt som jag försökte analysera formen och lät blicken sakta glida vidare till en cognacs-tryffel och andades metodiskt, men det hjälpte inte. Detta var inte… jag. Jag kanske inte trodde på det tillräckligt för att det skulle fungera. Jag ville bara så himla gärna hitta något som funkade. Och så började det om, jag fick en ny naiv tanke eller dröm. Jag googlade skolor runt om i världen och jag tittade på bagarkurser i surdeg.
Jag tittade runt på lokaler i Malmö för jag ville öppna ett kafé och jag sökte på utbildningar inom samtalsterapi. Varje vecka var det något nytt och varje gång var jag lika säker på att jag hittat rätt. Rätt kurs, rätt hobby eller rätt stad. Men så höll det i sig i cirka en vecka och så kom jag på något nytt. Och det är ju detta som är så berikande med att vara i ett förvirrat tillstånd eller i en mildare kris med en oklar framtid.
Det finns en spänning i att inte riktigt veta. Sen kan den existentiella förvirringen vara mindre påtaglig men jag tror att majoriteten av oss i 20-års åldern någon gång känner av den till och från. Att göra läskiga saker ger också så mycket klarhet. För hade jag inte gjort denna lite oklara och läskiga flytt till Los Angeles hade jag kanske inte fått klarhet i hur mycket jag älskar att skriva. Och inte en enda dag sen jag kom hit har jag tvivlat på att det är vad jag vill. Snart fyra månader utan minsta tvekan, det är rekord för min del.
Så, ett tips till er förvirrade själar. Göra något riktigt jäkla läskigt och rör om lite i grytan. Och får du fortfarande ingen klarhet i någonting så blir du garanterat inspirerad på ett eller annat sätt. Lycka till önskar en f.d hobby-läromästare i att styra pessimistiska tankar, numera framtida skribent (måste bara komma på vilket forum eller vilken plattform först men det tar vi då).
Krönika & text: Ebba Berggren
Foto: Till vänster: Ebba Berggren Till höger: Unsplash
Vill du också få din text publicerad som en krönika eller debattartikel här på metromode.se? Vi är på jakt efter historier om allt ifrån skeva skönhetsideal, vikthets till prestationsångest, psykisk ohälsa och vardagsbetraktelser. Ämnen som engagerar och som behöver lyftas upp i ljuset! Skriv och berätta kort om din idé – eller skicka din färdiga text – till mode@metro.se.