Tora Hansson: “Vi behöver glömma bort det dystra i oktobermornar”

Det blev höst.​ Regnet piskar hårt mot marken intill Zinkensdamms tunnelbanestation, jag och mina vänner går i en snabb takt, med våra datorfodral ovanför huvudet. Ögonen kisas i ett försök att skydda oss från det kalla och vi säger ​det är ju i alla fall mysigt när man kommer in.

Det är komiskt hur rutinmässigt vi svenskar för oss. Varje vår blir vi förvånade över hur fint det är när marken knoppas, i december säger vi att vi hoppas att det blir en vit jul i år, ​som det alltid var förr om åren.​ Nu, när hösten precis klivit in genom dörren pratar vi om det ljuvliga i rutiner, vi radar upp alla nya kläder vi ska köpa och gottar ner oss i att hösten minsann är modets årstid. Vi säger att vi ser fram emot alla kalla dagar, alla avdankade eftermiddagar som ska kläs i stora tekoppar och varma tröjor. Glömmer således bort att stickade tröjor tyvärr allt som oftast orsakar ett bedövande kli på halsen och att varmt te har en tendens att bilda svettpärlor intill hårfästet.

Det är som en kollektiv överenskommelse, en handskakning som har skett i det tysta. En pakt om hur vi ska bete oss varje gång en årstid dalar in i en annan. Den gemensamma förvåningen som vi bävar oss över men sedan faller in i själva, allihop. Det finns något rofyllt i det hela. Något lekfullt och aningen larvigt, men gulligt. Jag är inte bättre själv, såklart. Jag är en del av kollektivet och super in varenda dag just nu, när krispet från kylan landar i mina lungor, när vinden försiktigt viner i mina öron och fingrarna intar en lite rödare nyans. Jag tittar förundrat på miljön runt omkring mig, på min del av staden som sakta byter skepnad. Vattenpölarna en tidig morgon vid Fridhemsplan, imman på busskurerna och lukten av kyla som slår mot mig när jag svänger in på Timmermansgatan.

Varje år är vi exalterade över det nya, en känsla som med tiden tyvärr avtar.

Jag tror att den här gemensamma fascinationen är ganska nödvändig. Vi behöver att glömma bort det dystra i oktober-mornar. Vi måste förtränga den envisa kylan som omsluter händerna trots dubbla fingervantar. Vi är tvungna att tillintetgöra minnena av hur kollektivtrafiken kapitulerar varje vinter. Vi människor räddas av vårt dåliga minne och lyfts upp av den kollektiva dumheten vi varje år utsätts för. Vi behöver det kalla för att kunna njuta av det varma och vi måste få drömma om en utopisk höst för att senare kunna härda ut när regnet smiskar oss från sidan. Smetar ut mascaran på våra kinder.

Den soldränkta röda väggen intill Nytorget fylls av tjugofemåriga Berghs-studenter och nyexaminerade gymnasieelever på våren, såväl som hösten. Det är kaffe från Urban Deli och små mössor som inte täcker öronen. Det är väl valda Instagram-captions och porlande skratt. Det vilar ett stråk av välbehag i varje blick jag möter där och mellan varje ord paketeras små lovord om drömmar. Jag har själv suttit där, sett hur sommaren gått över i höst samtidigt som jag låtit solen värma min röda näsa. Vi måste få bete oss så, vi måste få fylla bröstfickan med en avlad eufori, för att senare kunna möta det som är på riktigt. Det som vilar bortom vår utopi om hösten.

Det blev höst och jag tänker att vi måste få låta oss själva och varandra fylla fickorna med drömska. För även om vi svenskar kan vara envist dumma, så är vi också smarta och framför allt, ofantligt gulliga.