instagram facebook pinterest youtube twitter mail sms whatsapp
creative

De skapade zinet MYLLER för att föra samman skrivande personer i Sverige

Av:

Julia Bernhardtz och Christina Isacson träffades för första gången i november förra året. Nu ett halvår senare ger de tillsammans ut det första numret av MYLLER, ett zine för unga oetablerade skrivande personer. Vi har ställt dem några frågor om deras vänskap och arbetsprocess.

 

Först och främst – berätta hur ni blev kompisar.

Annons

Julia: Jag hade läst Chrissys blogg i evigheter och kände mig som hennes BFF bara att hon inte visste om det. Så jag lämnade denna kommentar på ett av hennes blogginlägg: Alltså, jag vill typ bli din vän!!! Din blogg är *perfection*. Får man bjuda på ett glas vin någon gång? ps. Lovar, är ej creepy utan helt okej snäll.

 

Chrissy: Haha ja, det tyckte jag lät reassuring! Att hon inte var creepy var definitivt ett plus, liksom. Så jag tackade ja, vi möttes upp, hon köpte mig ett glas rött på Folkbaren och vi klickade. The rest is sweet, sweet history.

Hur kom ni på idéen med MYLLER?

Chrissy: Efter ett par glas den där första gången vi sågs fäste Julia blicken i min och sa: ”Du. Jag har ett business proposal till dig.” Vi pratade om skrivande och insåg att vi upplevde samma känsla av att någonting fattades, och att vi båda ville skapa ett tydligare samband mellan skrivande unga personer i Sverige.

 

Julia: Ja, vi hade bara känt varandra i ungefär två timmar när vi bestämde oss för att göra ett fanzine tillsammans. Vi båda kände att det finns ganska lite utrymme för okända och oetablerade skrivande personer att få se sina texter i tryck i Sverige – man får ofta vända sig till en blogg. Inget fel med det såklart, men jag tror att många som skriver känner en längtan efter att se sin text innanför något slags pärmar. Vi fick ihop 16 fantastiska författare som fick tolka temat KÄRLEK//SAMHÄLLE vilket de gjorde på olika, spännande sätt. Viktigt för oss var att inte gå in och peta i texten, utan vi ville att den ska få stå precis som författaren själv intended.

 

Hur ser ni på skrivande och skapande överlag?

Chrissy: Jag har nästan alltid tänkt att det är en ensam process. Du vet, det klassiska: ett ensamt skrivargeni som sitter uppe om nätterna och röker och skriver, strödda papper över hela rummet, rufsigt hår och vild blick. Den som ingen annan förstår sig på. Det är bara under det senaste året jag kommit till insikten att det faktiskt inte alls behöver vara så. Skrivandet blir mycket mer givande om du gör det axel till axel med dina skrivande vänner. Jag har också tänkt att kreativitet är något som bara kommer till en och därför är något en måste vänta på. Nu har jag förstått att det går att mana fram kreativiteten – och att jag nästan måste schemalägga mitt skapande för att kunna jobba med det. Visst, det är fint när en har ett guldskimrande ögonblick där kreativiteten plötsligt forsar över en – men det är långt emellan ögonblicken. Det är inte hållbart i längden att vänta på dem.

 

Julia: Jag har nog ett ganska ångestfyllt förhållande till skrivande. Det tar aldrig lång tid innan jag börjar tänka att jag är dålig och jag blir ofta arg på mig själv innan jag ens har börjat. I sällsynta perioder (exempelvis när jag har flow) förknippar jag skrivande med lust men det händer alltmer sällan. Samtidigt kan jag inte riktigt tänka mig något annat, vilket jag alltid tycker känns superjobbigt att erkänna. I övrigt läser jag väldigt mycket vilket jag tror är det viktigaste man kan göra om man vill skriva bra. Vad jag läser kan man kolla här om man vill.

Hur har det varit att jobba på ett så här stort projekt med någon ni fortfarande är mitt uppe i att lära känna?

Julia: Alltså, vi har ju verkligen lärt känna varandra under arbetets gång. Vi gick direkt från att ha träffats en gång till att liksom ha affärsmöten. Chrissy är dock så himla lätt att jobba med, jag tänker mig att jag är den jobbigare av oss två, lite mer moody. Det bästa med att jobba med Chrissy är att vi tänker samma och gillar samma saker utan att behöva säga det till varandra. Det betyder att vi har haft samma vision om allt och det har underlättat hur mycket som helst.

 

Chrissy: Det har varit fett roligt! Och väldigt lärorikt. Ärligt talat var jag lite orolig innan vi började – jag tänkte hela tiden att Julia skulle inse att hon bara gillade mitt bloggjag, men inte mig som verklig person IRL. Men det är väldigt kul att bli kompis med en arbetspartner: jag har sett Julia skrika på sin dator och hon har varit vittne till mitt mycket sura morgonjag. Vi har hunnit bli trötta, uppspelta, frustrerade och lyckliga tillsammans under en mycket kort tid, och det tror jag absolut har gjort att vi kommit nära varandra snabbare än en brukar i nya kompisrelationer. Vi har cementerat vår vänskap och det känns jäkligt fint. Fler personer borde bli kompisar på det här sättet.

 

 

Vad är den viktigaste lärdomen ni tar med er från MYLLER-arbetet?

Chrissy: Att tidsplanering är tricky. MYLLER var vårt första projekt av den här storleken, och trots att det mesta flöt på så stötte vi på hinder som vi, innan vi började, aldrig hade kunnat ana skulle kunna bli något problem. Men jag tar också med mig insikten att jag gillar när det uppstår problem, för det är så sjukt tillfredsställande sedan när en arbetar sig igenom det och kommer på lösningen.

 

Julia: Att det är mycket lättare och mycket svårare att göra ett fanzine än vad man tror. Idén är lätt, att få med människor är lätt. Vad som är svårt är pengar, planering och all ny teknik man måste lära sig för att kunna sätta ihop det. Den viktigaste lärdomen jag tar med mig från MYLLER-arbetet är att du kan bara göra nåt sånt här om du gillar personen du gör det med. Hitta någon som du får feeling för och kör!

 

Här kan du läsa mer om MYLLER och beställa ditt eget exemplar av zinet.

Annons
Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta. Läs mer Jag förstår