instagram facebook pinterest youtube twitter mail sms whatsapp
creative

Författaren David Wiberg pratar svartsjuka, romankaraktärer och inspiration

Av:

Foto: Patrik Lundin & Tomaz Blanck

David Wiberg har skrivit två romaner om sextonåriga Linnea: Dagboksanteckningar från ett källarhål (2013) och den nyligen utkomna Vi ses i mörkret. Creatives Flora Wiström har frågat ut honom om hur man skapar trovärdiga romankaraktärer och hur man hanterar svartsjuka. Dessutom har Flora fått ställa ett par frågor direkt till Linnea.

 

Annons

Hur uppkom karaktären Linnea? 

Första gången jag kom i kontakt med Linnea var när jag fortfarande var verksam i det bitvis geniala, bitvis grabbflåsiga humorkollektivet Varanteatern. Vi skulle uppträda på Arvikafestivalen, och var alla överens om att det vore kul om någon av oss gjorde en typisk festivaltjej. Eftersom resten av gruppen var upptagna med olika bandimitationer, och de tighta klädbytena mellan dem, blev jag tjejen.

 

Till en början handlade det ganska mycket om att slå in öppna dörrar – Linnea var vegan, kunde inte använda svåra ord rätt och hade lila Buttericks-peruk. Tidigare hade jag inte brytt mig så mycket om mina karaktärer, de var roliga ”gubbar” som jag inte hade några känslomässiga band till, men med Linnea var det annorlunda. Jag var förbannad och frustrerad över att jag inte gjort henne rättvisa i Arvika.

 

Jag hade en stark känsla av att det fanns en människa av kött och blod därinne.

En tid därefter upplöstes Varanteatern och jag bestämde mig för att göra en monolog med Linnea. Den fick namnet ”Svart tulpan”. Jag gick in i processen gruvligt trött på alla platta män-gör-lustiga-kvinnor-som-talar-i-falsett-gestaltningar, som inte bara förekom i undermåliga humorprogram utan även på respekterade scener runt om i landet, och med ambitionen att denna gång närma mig Linnea med yttersta respekt. När jag började gräva djupare i Linnea överraskades jag över hur lätt hennes gestalt kom till mig. Jag fick snart höra, ofta på ett lite lagom insinuerande sätt, ”du måste ha närstuderat tonårstjejer”.

 

Det var som att Linneas kroppsspråk och mimik var självklara för mig, som om de redan fanns registrerade i mitt kroppsminne. Jag kunde härröra dem till min syster, men min upplevelse var inte att de var kopplade till kön. Samtidigt förstod jag, att utåt sett gestaltade jag just en tonårstjej. Det ansågs fascinerande att en medelålders man kunde göra det med sådan övertygelse och det pratades om ”en lek med könsroller”. En lek med könsroller? Jag skapade ju en sort, en person, inte ett kön, en flicka.

 

Ironiskt nog kände jag mig säker som den osäkra Linnea. Det var en befrielse att omvandla min egen ibland svajiga självkänsla till Linneas spattiga rörelser och ryckiga tal. Jag fantiserade om att släppa fram hennes gestalt även privat, men slav under konventionerna vågade jag inte. En snart 40-årig medelklasspappa med lagom färgglada jympadojor och skäggväxt på de rätta ställena, flätar inte plötsligt ihop fingrarna och rycker med munnen när han tappar tråden på ett föräldramöte. Som sextonåring är det charmigt om ens osäkerhet lyser igenom lite grann, men som 40-åring – patetiskt.

 

Istället började jag skriva Linneas dagboksanteckningar. Från att ha varit en i raden av karaktärer i min repertoar, blev Linnea ett slags alter ego, ett kärleksfullt snidat träskrin att lägga alla mina tillkortakommanden och, enligt normen, patetiska funderingar i. Mina tankar blev Linneas tankar och vice versa. Detta mynnade så småningom ut i föreställningen ”Dagboksanteckningar från ett källarhål”, vilket i sin tur ledde till att jag blev kontaktad av Lilla Piratförlaget.

 

Hur kan en man född 1973 lyckas skapa en så trovärdig tjej född 1996? Eller snarare: Vad är hemligheten bakom en trovärdig romankaraktär? 

Att karaktären bottnar i författaren. Att våga plocka fram de sidor hos en själv som gängse normer fått en att hålla tillbaka. I mitt fall handlar det även om att vara totalt distanslös när jag skriver, att faktiskt försöka vara Linnea och inte planera att hon ska säga eller göra det ena eller andra utan bara låta henne flöda fritt. Sedan försöker jag bygga en berättelse utifrån Linneas olika anteckningar. På så vis hoppas jag skapa en text som känns organisk och autentisk. Det verkliga livet är ju inte alltid så dramaturgiskt intressant upplagt.

 

Det jag kanske uppskattar mest med dina böcker är hur du leker med romankonceptet. Du infogar serier och fotografier i Dagboksanteckningar från ett källarhål och låter Linnea ta form på scen, i youtubeklipp och mellan boksidorna. Varför gör du så?

 

Eftersom Linnea började som en scenfigur har det varit logiskt att låta henne fortsätta komma till tals i filmer och på scenen. I ärlighetens namn har det inte handlat så mycket om att försöka förnya romankonceptet som att marknadsföra böckerna.

 

Vad gäller serierna och fotografierna i Dagboksanteckningar… så har jag alltid tyckt om att bygga detaljerade universum till påhittade figurer, att djupdyka in i fiktionen och låta till synes meningslösa detaljer vara med och beskriva en karaktär. Det var likadant när Varanteatern skapade det påhittade synthbandet Tyskarna från Lund för femton år sen. Förutom själva musiken (som jag inte var med och gjorde), gjorde vi videos, skivor, fejkade tidningsartiklar, manifest mm.

 

Jag har väl någon slags naiv önskan att någon ska tro att det är på riktigt, att Linnea faktiskt finns. Vid ett tillfälle, när jag framförde en performance på ett galleri som Linnea (”Somebody else” på Galleri Kamarade i Stockholm, finns på Youtube), kom det några gymnasieelever dit, och de trodde att Linnea var på riktigt. Först i slutet av framträdandet, när jag började prata med min egen röst, förstod de att det var fejk.

Varför tror du att författare i allmänhet är så bundna till den traditionella romanformen?

Det är svårt nog att skriva en bok, så att även försöka förnya romanformen är kanske inget man gör i första taget. (Med det sagt menar jag inte att jag gjort det med mina foton och serier.)

 

Sen upplever jag att det finns en slags outtalad, förväntad duktighet när det kommer till att skriva en roman. Att den måste ha en viss finess, att upphovspersonen ska visa på hur intellektuellt skarp hen är.

 

Jag älskar böcker där författaren skitit i det, böcker som bara är rakt upp och ner. De berör mig mycket mer. Linda Skugges ”Detta är inte en bok”, exempelvis, tycker jag är helt fantastisk och har betytt otroligt mycket för mig. Jag läste baksidetexten till den häromdagen och blev helt fnittrigt lycklig. Det är bland det roligaste jag läst:

Vi ses i mörkret kretsar mycket kring svartsjuka. Vad är ditt bästa tips för att hantera det?

Om man är svartsjuk:

1. Erkänna svartsjukan och våga prata om den. Det är inget skamfyllt.

2. Inse att svartsjukan handlar om en själv, inte om faktorer runtomkring.

3. Acceptera att svartsjukan är kronisk (den går inte över bara för att man träffar en ny/blir äldre etc)

4. Hitta verktyg (kanske söka professionell hjälp) för att hantera svartsjukan, inte tro att man kan bli av med den.

 

Om man är tillsammans med en svartsjuk person:

1. Säga stopp, både till sig själv och till personen man är tillsammans med, om man anpassar sig efter svartsjukan.

2. Avsluta en relation om personen i fråga inte kan erkänna svartsjukan.

3. Aldrig acceptera att svartsjukan rättfärdigas med ”det är för att jag älskar dig så mycket”.

 

Vad är ditt bästa tips till personer som vill utveckla sitt skrivande?

Svårt. Jag hade inga som helst planer på att skriva böcker när jag blev kontaktad av Lilla piratförlaget. Kanske att skita i duktighetsgrejen som jag nämnde innan och som ligger som en våt filt över mycket litteratur. Att acceptera att en text inte är färdig på en gång, att man måste skriva om och skriva om och skriva om. Och att inte spänna bågen för högt, utan hitta ett enkelt koncept som man kan ro i land. Det gör inte så mycket om det är något banalt, kanske kärleksbrev mellan två personer eller en händelse (kanske något man själv varit med om) som utspelar sig under ett dygn. Något greppbart. Det viktiga är vad man fyller det med och att det blir klart. Man lär sig mycket mer på ett misslyckat, avslutat projekt än på ett genialt, oavslutat projekt.

Foto: Patrik Lundin

Om du skulle få ge ett av dina personlighetsdrag till Linnea, vilket skulle det vara då?

Också svårt. Att jag någorlunda ofta vågar säga ifrån om jag tycker att något inte är ok kanske.

 

Om du skulle få ta ett av Linneas personlighetsdrag, vilket skulle det vara då? 

Hennes innerlighet, tror jag. Jag kan väl också vara innerlig, men inte som Linnea.

 

 

Och nu vänder jag mig till Linnea: Hej och heja dig!

Hej! Och heja dig Flora!

 

Vilken är din favoritlåt just nu?

Det får nog bli Hångellåten med Little Jinder, tyvärr. (Vet inte riktigt varför jag skrev ”tyvärr”, det blir bara så ibland. Tyvärr )

 

Vad betyder egentligen ordet mög?

Det betyder typ skit på skånska. Har lärt mig det av mina kusiner i Hässleholm, men en kanske säger det lite överallt? Ett fruktansvärt fult men användbart ord. Det finns tyvärr ganska mycket som är mög här i världen.

 

Om du fick dra ihop ett girl squad av några kända brudar, vilka som helst, vilka skulle vara med då?

Oj! Hur många? Nour El Refai, Lena Dunham, Shima Niavarani, Martha Nabwire och Niki Tsappos (från dansfilmen Martha & Niki), Pia Sundhage, Klara Wiksten, Hanna Gustavsson, Åsa Grennvall… Och du så klart!

Jag skulle sitta helt skräckrosa i ansiktet i ett hörn och inte kunna yppa så mycket som ett ord men ändå vara världens lyckligaste person.

 

Annons
Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta. Läs mer Jag förstår