Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

Creative

Creatives Linn Wiberg skriver en krönika om att bekämpa den kreativa pressen från

Creative

Krönika: ”Jag är okej med att inte vara ett geni”

Bild1Creatives Linn Wiberg skriver en krönika om att bekämpa den kreativa pressen från omvärlden.
 
Som fallskärmshoppare i ett plan tusentals meter upp i luften sitter orden i min hjärna och naglar sig fast för att inte ramla ned på mitt papper. De oroar sig, precis som jag, för vad alla ska tycka. Jag har fått för mig att skriva en roman fast att min största rädsla är att världen ska förstå att jag inte kan.
 
Jag öppnar en ny flik i min webbläsare, för att hitta inspiration, ni vet. Någonstans långt inne i internetlabyrinten, ända där borta bakom ett gammalt liggs bilddagbok från 2008, ramlar jag över en video. Det är ett TED-talk med Elizabeth Gilbert, författaren bakom succéromanen Eat Pray Love. Det handlar om vår besatthet av det kreativa geniet och hur det bokstavligen dödar många av kulturens lovande unga. Jag trycker på play fast att jag inte är ett fan. Elizabeth Gilbert visar sig vara en dröm. Enligt henne är geni inte något man är utan något som man i vissa stunder får. Alla kreativa tänkare och skapare är lika mycket hantverkare. Därför är det orimligt att värdet på otaliga timmar slit, med självkritik som enda sällskap, hänger på några enstaka verk och vilka recensioner de får. Pressen knäcker många och har lett till ett glorifierat samband av psykisk ohälsa och konstnärsskap, vilket ofta misstas som mystik. Kommer en djup depression om den inte hyllas? Eller ännu värre, om det mot förmodan blir en succé, då måste det vara omöjligt att toppa – hur känns det?
 
Bild2

I en streetstyleintervju jag såg en gång blev folk frågade vilka de klädde sig för. Alla svarade att de klädde sig för sig själva, utom en ung tjej. Det är bara en lögn, sa hon, för när vi är ensamma hemma springer vi runt i trosor och en svettig t-shirt och känner oss helt okej. Kanske den här boken bara får bli mina trosor och svettiga t-shirt då. Den som känns helt okej men inte kommer hamna på några tablåer. Har jag tur kanske någon genialisk makt blåser liv i den, kanske inte. För som Elizabeth Gilbert säger så lovade jag aldrig världen att jag skulle skriva den bästa boken som någonsin skrivit. Jag lovade bara mig själv att skriva en himla bok. Som om det inte vore saftigt nog.
 
Av de 100 000 tecken som än så länge utgör dokumentet är varenda mening, dialog, tanke och handling hos varenda karaktär i varenda scen utmejslat av min hjärna. Det är nog så nära allsmäktig jag kan komma, och då är jag okej med att inte vara ett geni. För nu vill jag bara att skiten blir klar. När den är det så vägrar jag oroa mig för om alla de som inte suttit med och skrivit alla dessa timmar tycker att jag är genialisk eller inte. Så snälla oroa dig inte för mig heller, köp bara min bok om den blir utgiven, så att jag har råd att skriva en till.

 

Foto: Frida Vega Salomonsson

metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!

Lifestyle
Tess Montgomery
Hälsa
Foodjunkie
Lifestyle
Emelie Walles
Lifestyle
Cassandra Lundgren
Mode
Mathilda Weihager
Hälsa
Joanna Swica
Lifestyle
Sophia Anderberg
Lifestyle
Cassandra Klatzkow
Lifestyle
Marie Serneholt
Lifestyle
Fanna Ndow Norrby
Lifestyle
Susanne Barnekow
Lifestyle
Evelina Andersson
Home
Jannike Ebbing
Hälsa
Jenny Sunding
Mode
Imane Asry
Hälsa
Sassa Asli
Mode
Paulina Forsberg
Home
34 kvadrat
Hälsa
Josefines Yoga
Lifestyle
Sara Che
Mode
Emma Danielsson
Hälsa
Fannie Redman
Mode
Tyra-Stina Wilhelmsson
Mode
Fanny Ekstrand