Att ha mens ligger knappast på någons lista över fördelarna över att vara tjej, men för många världen över är detta större än krämpor och en emotionell bergochdalbana. Camilla Wirseen som de senaste åren jobbat i Nairobis slumområde Kibera insåg att lösningen på flickors mens också kan vara det som tar de ur fattigdom och utsatthet. The Cup är projektet om systerskap, menskoppar och att ta vara på mänskliga rättigheter.
Menskoppen har funnits som mensskydd sedan 1930, men trots det vet få i världen om att den finns. Koppen som är gjord av medicinsk silikon kan användas upp till tio år och fångar upp blodet när du har mens, töms i toaletten, sköljs enkelt av och sätts in igen. Att den däremot kan förändra liv har projektet The Cup bevisat.
Wirseen har sedan 2010 jobbat med olika projekt i Östafrikas största slum Kibera i Kenya. Först med PeePoople, ett initiativ som tagit fram den första ekologiska och självnedbrytande engångstoaletten för folk bosatta i slumområden eller i katastrofområden, och nu med The Cup. Wirseen startade initiativet år 2012 med målet att ge flickor som lever i krävande miljöer mer värdighet. En stor del av de som växer upp i fattigdom missar mycket av sin skolgång eftersom att de inte har råd att köpa mensskydd och tvingas därför stanna hemma, men det finns en ännu mörkare sida.
Kan du berätta hur The Cup började?
– Det började år 2012 när jag blev intervjuad av en journalist på Voice of America. [Hen hade] skrivit en story om att 30-50% av flickor mellan 9-18 år i Nairobis slum säljer sig själva för att ha råd [att köpa] bindor.
Camilla Wirseen tystnar.
– Jag tänkte bara ‘Herregud. Kan det stämma?’ Det är så inhumant. Så jag frågade mitt team [på PeePoople] som alla kommer från slummen; är det sant? Och de svarade, ‘Ja, that’s life.’ Inte fan är det life! Det kan inte vara life att en liten flicka har sex för att få ihop tjugo spänn för att köpa bindor.
– Jag har sprungit runt på alla konferenser i världen, alltså överallt, och sanitet och menstrual hygiene management är samma sak. Man pratar bara om att flickor inte går i skolan när man har mens, men de pratar aldrig om att de säljer sig själva. Då tänkte jag att om de säljer sig själva när de är 11, 12, 13, vad är chanserna att de har kondom? De riskerar då livet. Det är mycket värre än att missa skolan en vecka i månaden.
Men Wirséen är positiv till framtiden.
– Att hitta problemet är det som är svårast egentligen. Har man väl hittat det riktiga problemet så kan du direkt börja hitta lösningar. Jag har jobbat med PeePoople, haft ett team på 90 i Kibera och jag har spenderat all min tid där. Många av mina vänner är från och bor i slummen så jag har en stor förståelse för hur de lever.
Camilla Wirséen tittade på hur de kunde gå till väga för att komma med ett värdigt alternativ, en lösning som inte är till för fattiga, utan för alla.
– De alternativ som finns med reusable pads som man syr in i trosorna kan man ju tycka är bra men vi skulle ju aldrig använda de. Problemet [om du bor] i slummen är också att du behöver så otroligt mycket vatten för att tvätta dom. Hur ska du tvätta [trosorna] i diket bland alla människor? Inte ens jag skulle stå utanför mitt hus och tvätta mina bindor med allt blod när människor kom gåendes. Då tänkte jag på menskoppen. Den är helt överlägsen alla andra lösningar.
The Cup blev inte bara vara lösningen på tusentals flickors personliga hygien utan skulle komma att växa till något mycket mer omfattande.
Fyra sessioner
– När man väl har de här flickorna framför sig så ska man ju inte bara ge de en lösning [för deras mens] som räcker i tio år utan de behöver veta vad en kondom är, de behöver veta vad man går igenom under puberteten, de behöver veta hur man blir med barn. De behöver veta sina rättigheter!
– Därför ingår fyra träningar av kvinnor som själva kommer från slummen. Jag är aldrig närvarande, man ser inte mig.
Sessionerna handlar om att bygga tillit och skapa en frizon där tabubelagda ämnen kan diskuteras. Förutom att visa hur menskoppen fungerar och ska användas diskuterar de även sex, preventivmedel och vad kärlek är. Ledarna delar själva med sig av sina erfarenheter av att växa upp i Kibera, vad de upplevde under tonåren och vad de varit utsatta för. Flickorna får då skriva anonyma frågor som tas upp på andra mötet.
– De frågar ‘Min pappa har sex med mig, jag har ingen att prata med mig. I need help.’ Min bror, min kusin, min lärare. Vi identifierar flickor med sexually transmitted diseases, blod i urinen, de har ont, de vet inte var de ska gå, de har ingen att prata med. Vi identifierar förstås flickor som är med barn. Men nu fångar vi upp dom och tar de till Läkare utan gränser så att de får hjälp.
Sista sessionen handlar om hur de ska komma ur fattigdomen och om mänskliga rättigheter snarare än kvinnliga rättigheter.
– Det är inte fråga om man är kvinna eller man, vi har alla samma rättigheter. Vi försöker få flickorna att förstå att om du någonsin blir abused så ska de säga ifrån. Vi ska aldrig gå med på att någon människa sätter sig på oss! Någonsin!
Förebilder
– Alla projekt jag jobbar med handlar om förebilder. Vi behöver förebilder, även i Sverige. Det finns så få och det tänkte jag på när jag fick döttrar. Vem ska de titta på? De som bor i slummen har inget nätverk utanför, inga vägar ut.
– Tränarna blir som storasystrar. Flickorna vågar öppna upp sig. Det är jätteviktigt. Från första sessionen så säger mina tränare att ‘Om du råkar ut för någonting, vad som helst, så kan du ringa mig.’ De blir en Cup Girl.
Framtiden för The Cup
Jag frågar Wirseen om vilka svårigheter hon stöter på i projektet och hon svarar att det rullar på utan minsta problem och är väl mottaget av flickor såsom föräldrar och samhälle. Nu återstår bara att få tillräckligt finansiering så att de kan nå ut till fler flickor men även pojkar och föräldrar.
– Jag adderade i September att också pojkar kan bli tränade. De får utbildning i vad som händer under puberteten men inriktat på droger och crime eftersom att polisen skjuter unga kriminella. Med bara 30 tränare i fem slumområden så kan jag nå 4000 flickor, 4000 pojkar och 5500 föräldrar i månaden!
Organisationer världen över har hört av sig och vill ta projektet dit och jag frågar vad framgången beror på.
– Det sprider sig för att menskoppen är inte bara för de fattiga utan för alla. Det är sådana lösningar vi behöver! Man måste inte använda den, men man ska veta att den finns!
De har många drömmar för hur the Cup kan växa i framtiden. Bara i år öppnar de en hjälplinje du kan ringa anonymt för att få råd eller hjälp. Senare planerar de att öppna ett shelter och också en fond där flickor kan söka stipendier för universitetsutbildningar.
– När man börjar känna att man kan hjälpa någon så går det inte att sluta. Tänk dig själv, om du kan hjälpa att få EN flicka att inte bli våldtagen. En flicka! Ett litet barn. Och nu kan jag hjälpa många.
Läs mer och bidra till systerskapet på: thecup.org.
