Cassandra Brunstedt: Hur ska vi kvinnor någonsin våga sluta vara rädda för män?
Jag är inte ”bara” rädd för att sova ensam i tält i mörka skogar och på höga berg – utan även i diverse vardagliga situationer, skriver Cassandra Brunstedt i Metro Modes krönika.
Jag är ensam kvar på berget efter att min kille fått höjdsjuka och tydliga besked att avbryta bestigningen av Mount Kenya, men fast beslutsam om att fortsätta upp mot toppen själv. Jag är inte en sån som ger upp i första taget – både tuff och tränad. Men utmaningen ska snart visa sig bli kämpigare än vad jag någonsin hade kunnat tro…
Som ensam kvinna anser jag mig vara ett relativt enkelt offer OM någonting skulle hända. OM någon (eller några) skulle få för sig att ta sig in i mitt tält under natten på det kolsvarta berget där ingen skulle höra mina skrik på hjälp. Och då tänker jag inte främst på leoparderna, hyenorna eller vattenbufflarna som man skulle passa sig för – utan på männen jag mötte i vandringslederna. Där och då övertalade jag mig själv att jag bara var paranoid. Det kommer jag inte att göra igen.
Två unga kvinnor och vänner som studerade tillsammans i Norge reste till Marocko nu över jullovet för att vandra i Atlasbergen och troligen njuta av friluftslivet och den fantastiska naturen. Under måndagen hittades tjejerna mördade i vandringsleden efter vad som beskrivs som ”våld med vasst föremål”. Nu är tre män gripna misstänkta för morden.
Mitt hjärta brister lite mer för varje artikel jag slukar kring fallet som på något sätt känns så nära. Två unga kvinnor med hela livet framför sig som tre män helt utan motiv bestämde sig för att släcka.
Personligen är jag inte ”bara” rädd för att sova ensam i tält i mörka skogar och höga berg, utan även i diverse vardagliga situationer. Ett exempel är varje gång jag ger mig ut för att springa i skogen – vilket är ca fyra gånger i veckan. Ständigt beredd att agera OM någonting skulle hända…
2016 mördades en kvinna i joggingspåret i Upplands Väsby och 2017 hittades en annan kvinna mördad i ett spår i Ulricehamn. Den statistiken är helt enkelt för kass för att jag inte ständigt ska vara på min vakt – med flackande blick och bultande puls.
När fallen ovan bara är en bråkdel nämnt av mäns obefogade våld mot kvinnor ställer jag mig frågan. ”Hur ska vi kvinnor någonsin våga sluta vara rädda för män?”
Foto vänster: Unsplash